måndag 7 december 2015

Nya tag

Och så snabbt det kan vända! Idag känner jag stor spänning inför vår stundande flytt till Singapore. Periodvis överväger någon form av hemlängtan, eller snarare saknad efter människor och vissa platser, men nu har förväntan tagit över. Vi har en lägenhet och en adress, och jag sitter och "promenerar" i området via Google Maps. Jag letar förskolor, shopping malls, kollar vilka betyg folk har satt på närliggande parker, kollar restauranger och caféer, planerar vad vi ska leka i parkerna... Jag surfar på IKEA Singapore och andra möbelfirmor som jag googlar fram. Jag planerar vårt kommande liv. Och helt plötsligt blir det mer tydligt att vi kan ha en bra och härlig tillvaro här på andra sidan jorden!

Dessutom: vårt liv i Sverige var enormt fyllt av stress. Varje dag jagade jag minutrar och sekunder för att hinna till jobbet, hinna hämta på förskolorna, hinna laga mat (som banne mig alltid bestod av snabbmakaroner och köttbullar eller snabbmakaroner och kycklingkorv, för det var bara det ungarna gillade), och sedan hinna bada ungarna och samtidigt röja upp kök och all mat som kastats på golvet (detta har minskat betydligt sedan vi kom hit, mognad kanske), och sedan hasta ungarna i säng och somna själv och vakna igen klockan ett-två-tre på natten och inse att disken var odiskad och tvätten otvättad, otumlad, otorkad.

Med det sagt så vet jag ju egentligen inte så mycket om hur vår tillvaro kommer se ut om några månader. Men jag ser fram emot att börja sätta nya rutiner på en helt ny plats, att skapa ett hem och nya relationer.

Thelma blickar ut över Saigon.

onsdag 2 december 2015

Berg- och dalbana

Det här med att flytta till andra sidan jorden, det är en känslomässig berg- och dalbana. Det går så mycket upp, och så mycket ner, och det känns så bra och sen känns det plötsligt inte alls bra. Och så är det, fram och tillbaka, hela tiden. Just nu saknar jag min familj väldigt mycket. Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det.


torsdag 12 november 2015

Första tiden i Vietnam

Nu har vi varit i Vietnam i ca en och en halv vecka. Flygresan gick okej. Barnen sov väldigt litet, bara kanske tre-fyra timmar på vägen till Thailand där vi mellanlandade och ingenting på flyget mellan Thailand och Vietnam. Ganska besvärligt eftersom jag alltid blir toktrött så fort jag sätter mig på ett flygplan... Thelma hade dessutom två rediga vredesutbrott, såna där som gör att alla runtomkring börjar vända sig och stirra. Det var bara att försöka lugna henne bäst det gick, och försöka sova när barnen sov.

På Arlanda. Amandas (?) bild. Jätteglad att båda mina systrar kunde följa med för att vinka av oss (och i Johannas fall köra oss dit!) men vad sorgligt det kändes att säga hejdå!
På flygplanet.

Surfplatta rekommenderas starkt för långa flygturer med småbarn...

Thomas och Thelma.

På flygplatsen i Thailand. All denna väntan...



I taxin från Tan Son Nhat Airport somnade både Hugo och Thelma, och fortsatte sova medan vi kom fram till huset vi ska bo i. Vi kunde bära upp dem och lägga dem på en säng utan att de vaknade. Sen lade vi oss allihop och sov i några timmar vilket var väldigt skönt efter den resan.

På eftermiddagen när vi vaknade gick vi till en närliggande restaurang, Café Evita, som är ett av våra gamla stammishak i området. Mest för att det ligger nära, för det är ganska dyrt där. De brukade ha en lekhörna, men nu har de tagit bort den, och det var en utmaning att få barnen att sitta stilla. Vi fick i alla fall i oss litet ordentlig mat.


Mjölk! På Café Evita.


De första dagarna gick för Thomas del mest ut på att ordna motorcyklar, nanny och annat praktiskt. Jag kör motorcykel den här gången, första gången jag vågat... En liten lätt automatväxlad sak, men ändå - ett stort steg för mig! Jag har bara kört i närområdet än så länge, men det är faktiskt ganska kul och gör att jag blir litet mindre begränsad.

Thomas lyckades också få kontakt med Mi, som jobbade åt oss som nanny sist vi var här, när tvillingarna var 6 - 8 månader gamla. Olivia hade hoppats att hon skulle kunna komma tillbaka och till vår glädje gick hon med på att jobba hos oss igen! Nu har hon hunnit jobba en vecka och det är förstås en stor hjälp.

Barnen "hjälper till" med uppackningen. Sju väskor med packning och väldigt litet förvaring bjuder på en del utmaningar.


Det är svårt att hitta tid att blogga, eftersom ett eller flera av barnen ockuperar min dator under större delen av deras vakna tid (förutom när vi inte är hemma). Ska göra ett försök att komma igång eftersom jag vet att ni därhemma gärna vill veta hur vi har det!

tisdag 27 oktober 2015

Snart dags...

Inne på sista veckan och vi rensar, packar, slänger och ger bort allt vi kan. Känslorna pendlar från upprymdhet till panik och tillbaka igen.

Barnen tar det mestadels med ro. Tvillingarna förstår inte så mycket av det hela, vi har pratat med dem om att vi ska åka flygplan långt bort men det är för abstrakt för dem att greppa särskilt mycket mer än så. Olivia verkar glad, men blir periodvis väldigt upprörd över saker som ur vuxenperspektiv verkar vara småsaker. I morse var det upptäckten att jag har kastat hennes kritor - trasiga och utspridda över hela rummet fick de bli offer för min rensariver. När Olivia upptäckte det bröt hon ihop och skrek att hon skulle rymma hemifrån och skaffa en annan familj. Som tur är hann vi bli sams innan hon skulle till förskolan, och jag har tänkt att jag borde försöka involvera henne mer i packningen av hennes saker. Det är dock lättare sagt än gjort eftersom jag samtidigt ser till att slänga mycket. Men jag tror det är viktigt för henne att få känna sig delaktig, så jag ska försöka.

Vi har försökt träffa många människor de senaste veckorna för att säga hejdå, det är också en känslomässigt krävande process. Nu längtar jag efter att få sitta på planet bara så att jag kan koppla av från allt detta! Och börja tänka framåt!

Det är så konstigt att knalla runt mitt i det vardagliga, och samtidigt veta att jag kommer inte att återvända till det här hemmet, som varit mitt och Thomas hem i tre år, jag kommer inte att återvända till Kungsholmen eller Stockholm på minst ett halvår, och då kommer det att vara som besökare. Konstigt och härligt och skrämmande. För samtidigt finns det ju en massa tankar på vad som väntar oss på andra sidan jorden - och där är det ganska blankt än så länge.

Men jag är så glad så glad att vi har barnen och att vi får dela detta med dem.


söndag 4 oktober 2015

Förberedelser

Ända sedan vi var i Vietnam första gången, när Olivia var 7 månader, har vi pratat om att flytta utomlands. Det har alltså varit ett samtal och en process som pågått i ungefär fyra år, och nu är vi där. Nu är det dags. Om en månad lämnar vi livet här för att skapa en ny tillvaro i Singapore. Det känns helt galet och läskigt och väldigt spännande. Och förstås sjukt intensivt den här sista tiden i Sverige.

För en vecka sedan berättade jag för min chef vad som är på gång, och fick tjänstledigt i ett halvår. Vår familj har vetat om planerna länge men inte riktigt förstått att det var på riktigt. Och vi har ett helt hem att plocka ihop och frakta iväg. Som det ser ut nu lutar det dock åt att vi lämnar alla möbler och bara tar med kläder, leksaker, böcker och en del porslin. Vi kommer att frakta sakerna i container, och vi har insett att det kostar lika mycket att skicka över möbler som att köpa nya. Så vi lämnar det mesta kvar här. Vi kommer att hyra ut lägenheten möblerad.

Spännande och läskigt som sagt. Och det svåra är att lämna familj och vänner. Jag har ganska rejäla känslostormar kring detta mellan varven.

Kickar igång bloggen igen litet såhär inofficiellt. Vill att de närmast sörjande ska kunna följa oss!




onsdag 15 oktober 2014

Sovande skrutt

Nu sitter jag i soffan med en sovande skrutt i famnen. Han har sovit i vagnen en stund tillsammans med Thelma, men vaknade och ville kramas. Litet skruttig och eländig som man kan vara när man är nyvaken.

Så här sitter jag med en varm liten sovande skrutt och lyssnar på snusande andetag. Jag som borde ägna den här tiden åt att sitta vid datorn och söka jobb. Eller diska och städa. Eller ta en promenad. Eller gå till Ica och handla blöjor.

Men fint är det!

onsdag 20 augusti 2014

Ettårskalas och annat.

Som vanligt flyger tiden iväg utan att jag hinner skriva om allt det där som jag tänker skriva om...

Nu har tvillingarna fyllt ett år! De fyllde den 6 augusti, och just den dagen blev det inte så mycket firande, eftersom det var en vardag. De fick några presenter på morgonen och sen hängde vi i parken. Vi köpte minibrownies till dem på Espresso House istället för tårta. Stackars Hugo sov dock igenom hela fikat så det var bara Thelma som fick smaka.

Nu i helgen, söndagen den 17, firade vi dem med ett stort kalas med släkt och vänner. Min vän Zenitha hade bakat en fantastiskt fin tårta åt dem, med hallonmousse bland annat, som var otroligt god. Då fick de sin första tårta och den gick hem, kan man lugnt säga. Det var rätt mycket folk som trängdes i vår lägenhet, och väldigt mysigt att samla alla. Tyvärr blev det inte många bilder tagna, det hann jag inte riktigt med.

Födelsedagstårtor!

Det har hänt så mycket med dem över sommaren. Thelma började ta sina första steg innan vi åkte på bilsemester, men då kunde det gå flera dagar emellan gångerna hon gick, så jag räknade inte riktigt det som gångstart. När vi varit en till vända hos Carin på landet lossnade det dock ordentligt, och nu har hon gått i några veckor. Hon började också klättra på en gång när hon började gå. Nu klättrar hon och Hugo överallt i lägenheten. Thelma älskar att klättra upp på fönsterbrädan i vardagsrummet, där soffan står emot. Det är jag mindre förtjust i... De pratar inte så mycket som Olivia gjorde i den här åldern, men babblar desto mer. De bråkar om leksaker men har ofta riktigt kul ihop -nyss busade de runt i vår säng och skrattade hjärtligt åt varandra. Jag fick nöja mig med att lyssna, jag försökte gå dit och titta men då kändes det som att jag störde dem.
Häromdagen fick de prova att äta själva, de vill väldigt gärna det, men det blir ju så himla kladdigt! Jag har dock insett att det är hög tid att de får träna på det, så jag får stålsätta mig och skura på.

Kan själv!

Kan också själv!

De har gått från att vara bebisar till att bli små barn, jag vet inte riktigt när det hände, men det känns som att det var någon gång under sommaren. Jag är inte bebismamma längre. Det känns väldigt skönt. Nu har jag ju inte heller ammat på ett tag (sen jag skrev förra inlägget) och det känns också så befriande.

Vardagen har börjat rulla igång här, Olivia började förskolan i förra veckan, och den här veckan är de flesta av kompisarna tillbaka. Det känns bra att hon börjat på storbarnsavdelningen äntligen, jag tror hon kommer utvecklas mycket av det. Även hon har vuxit så mycket och lärt sig en massa under sommaren. En sak som vi varit bekymrade över med förskola är ju det vi upplevt som en bristande medvetenhet om genus, men igår pratade jag med en av pedagogerna på nya avdelningen, och hon verkade ha mycket bättre koll och jobba medvetet med sånt, och det gjorde mig så glad!

Olivia på förskolegården.

Nu ska jag försöka njuta av den kommande hösten och den tid jag har kvar hemma med tvillingarna. Och inte oroa mig alltför mycket över jobbsökandet i höst!