torsdag 24 oktober 2013

Thelmis

Helt klart det lugnaste av mina tre barn. Jag är just nu benägen att tolka allt till det sämre, därmed tar jag gärna hennes sovstunder i babygymmet som tecken på att hon är gruvligt försummad och bortglömd av sin olycksaliga moder... men sanningen är nog att hon tycker det är rätt soft att ligga och somna där. Det får nog till och med jag inse!

Här hade jag lyft upp henne från babygymmet till soffan för påklädning.
Det bekom henne inte det minsta.

High needs

Folk frågar ofta hur det går för mig med tvillingarna. Hur funkar vardagen? Får du någon sömn? och så vidare.

Det är alltid litet svårt att svara på. Det funkar som det funkar, det går som det går och det blir som det blir, som min kloka mormor skulle ha sagt. Det går för att det måste gå. I de stunder när jag får frågan kan jag ofta ge ganska positiva svar eftersom det just då funkar bra. För folk kommer inte hem till oss och frågar när det är kväll och tre barn skriker. De frågar när jag träffar dem på en fika, på förmiddagen, när tvillingarna sussar sött i vagnen. Eller så frågar de när de är där och kan hålla tvillingarna, när alla tre barnen får uppmärksamhet och är nöjda och glada. Kort sagt: vilket svar de får är beroende av situationen.

Lattemorsa på stan.

Ibland gör detta att jag nästan känner mig litet oärlig. Igår tog jag en fika med ett gäng föräldralediga mammor från Olivias förskola. De var fulla av beundran över att jag tagit mig dit med tvillingarna och att jag bevisligen är ute och rör mig i världen och ägnar mig åt sociala aktiviteter. Och de vet ju att jag har en treåring att ta hand om också. Men jag vet att tvillingarna sover bra i vagnen och det är därför ingen direkt ansträngning att ta mig ut - det skulle snarare vara sju resor värre att stanna hemma, för då skulle ingen få sova och ingen vara nöjd. Jag har inte kommit på hur jag ska få dem att somna hemma (där gäller fortfarande trial and väldigt mycket error). De var också fascinerade av att jag ammar (vilket jag gör till största delen, jag “fyller på” tvillingarna med ersättning kanske två gånger om dagen vid varierande tidpunkt, när jag märker att mjölken inte räcker) och tyckte tydligen att det var “duktigt” av mig. Jag har själv svårt att se det duktiga i att bara göra som jag gör, så att säga… Att mjölken skulle räcka hyfsat bra hade jag stor tilltro till efter att redan ha ammat ett barn, och märkt att jag då hade alldeles för mycket mjölk. (Jag hade till och med tänkt sälja bröstmjölk till neonatalavdelningen på SöS denna gång, men eftersom jag fick tvillingar blev det inte aktuellt.)

Hursomhelst, min känsla av att vara oärlig beror nog på att jag får frågor om hur det går i situationer när det inte är jobbigt eller tungt med tvillingarna, just då, och jag svarar efter hur det är just då. Jag brukar lägga till en förklaring om att självklart är det svårt ibland när alla tre barnen skriker eller bla bla. Men tydligen ger jag ett intryck av att vara värsta supermorsan, och det förvirrar mig själv eftersom jag inte känner igen mig i den bilden. Vet inte om det betyder att jag borde ha ett bättre självförtroende än jag har, eller om jag omedvetet vill framstå så och därför projicerar detta utåt. Det tål att grunnas på.

Kvällen igår blev dessutom fruktansvärt jobbig. Hugo är, för att tala klarspråk, ett mycket krävande barn, och igår skrek han oavbrutet och vägrade somna fast han var så trött att han var alldeles rödögd och tårarna sprutade. Han var bara nöjd om jag gick runt och bar på, eller ammade, honom. Och det funkar inte när jag har två barn till att ta hand om, plus att jag själv faktiskt ibland behöver äta eller gå på toaletten... För att göra en lång historia kort så slutade en lång stund av skrik, gråt och frustration med att jag lade både Hugo och Thelma i sängen i vårt sovrum, stängde dörren och gick ut och ställde mig och diskade i köket medan tårarna rann på både mig och barnen. Jag grät för att jag på morgonen innan varit så glad över att jag under natten kunnat trösta Hugo (jag kunde trösta honom! för första gången! en enda gång, men ändå! vilket genombrott!!! och några till !!!) och nu kände att jag svek honom som inte kunde trösta honom igen. Jag grät för att jag var övertygad om att Thelma skulle få hörselskador av att ligga bredvid sin illvrålande bror, men ändå inte orkade hämta henne för att min energi var uttömd. Jag grät för att jag var övertygad om att Thelma blir totalt försummad när jag ägnar ALL tid åt hennes illvrålande bror. Jag grät över att jag snäst surt åt Olivia hela dagen sedan jag hämtat henne på dagis, för att jag blev så stressad av hennes illvrålande bror. Jag grät över vilken KASS morsa jag är som inte kan ge 100 % uppmärksamhet åt vardera av mina tre barn.

Och sen kom Thomas hem och lugnade mig och sade att det var precis rätt gjort att lägga ner barnen och gå ut istället för att tappa humöret, och så tog han över barnen och matlagningen. Och så ringde min storasyster och jag stängde in mig på toaletten och pratade med henne om allt detta, och hon frågade “Men kan det inte vara så att Hugo är en sådan där high needs baby?” och sade en massa kloka och peppande saker som jag behövde höra. Under samtalet hörde jag Hugos ilskna skrik i bakgrunden, men visste också att “Nu är Thomas här, nu är jag inte ensam längre, nu ska jag faenimig få litet egentid!”. Min syster är väldigt bra på att säga det som behövs, och hon fick mig att må litet bättre.

När jag kom ut från badrummet hade Hugo somnat och lugnet var återställt. Och natten som följde blev, tack och lov, av den lugnare sorten. Jag fick även tid att googla uttrycket “high needs baby” och ja, visst stämmer väldigt mycket in på hur jag upplever Hugo. Jag tror att både han och jag kommer att må bättre när han blir äldre. Han verkar så medveten redan, och jag tror att han har en massa frustration över allt han inte klarar. Och då vill han ha mig nära hela tiden, vilket ju är en omöjlighet. Jag måste helt enkelt bara härda ut, den här tiden. Som storasyster brukar påminna mig när någonting är jobbigt: This too will pass.

Ständigt denna bekymrade uppsyn.


måndag 14 oktober 2013

Veckan som gått

Under förra veckan lyckades jag ganska bra med min föresättning att komma ut och promenera varje dag. Jag har skaffat en app som håller reda på hur långt jag går med gps. Eftersom det är en träningsapp säger den också hur många kalorier jag bränner på mina promenader, men den tar inte med alla mocka latte och chokladmuffins från Espresso House som jag sätter i mig i beräkningen...

Det är en otroligt vacker höst vi har just nu, och även om vädret har varit litet grått vissa dagar har jag njutit av mina promenader, som mestadels gjorts här på västra Kungsholmen, Hornstulls strand och Kungsholms strand. En dag gick jag även Norr Mälarstrand bort till Stadshuset och sedan tillbaka via Hantverkargatan. Gjorde ett stopp i den underbara leksaksaffären Leksaksborgen och lyckades motstå frestelsen att shoppa med mig halva affären hem. Bestämde mig istället för att köpa alla ungarnas julklappar där när det blir dags.

Vackra höst!


Sångstund har det blivit litet si och så med. Thelma tycker att det är skoj och ler stort och förväntansfullt när jag drar igång. Hugo börjar mest gråta. Men jag försöker att inte ta det som en recension av mina artistiska förmågor utan som ett uttryck för hans oroliga läggning. Annars har han allt fler och längre stunder då han är nöjd och glad, vilket ger mig hopp inför framtiden... Han tycker om att vara i famnen och gå runt i lägenheten, han vill gärna se sig omkring. Det känns som att de båda kräver alltmer stimulans, och allt oftare börjar jag känna mig lat och tråkig som gärna sitter och tittar på någon tv-serie eller slösurfar de stunder jag är hemma. (Har tittat en hel del på zombie-serien The Walking Dead, men börjat irritera mig alltmer på de stereotypa och sexistiska mans- och kvinnorollerna, vilket blir allt svårare att bortse ifrån. Så det börjar kanske bli dags att hitta något annat att följa?)

Helgen var ganska lugn och tillbringades mestadels hemma med en hel del städning. Eftersom vi vill åka till Vietnam i vinter, och helst vara borta i två månader, måste vi hitta någon som kan hyra vår lägenhet medan vi är borta. Hyran är alltför hög för att vi ska kunna låta den stå tom. Det kom ett par och tittade på lägenheten i söndags, så vi fick köra en enorm städdrive inför deras besök. Lägenheten såg ut som en smärre katastrofzon innan dess. Nu är det riktigt fint, men svårt att upprättahålla ordningen med tre småbarn.
Lördagen blev alltså hemmadag med städning och matshopping. Söndagen började även den med panikstädning timmen innan lägenhetsvisningen (efter en jobbig natt med för litet sömn, kan tilläggas), och vi hann väl inte riktigt klart. Det kändes därför skönt när det visade sig att även de som är intresserade av att hyra lägenheten är småbarnsföräldrar, och fattade läget och faktiskt verkade tycka att det var fint hemma hos oss. De gillade vad de såg, men ville ha en veckas betänketid. Så nu hoppas vi på att de inte kommer att gilla de hus de skulle titta på under den här veckan, för i så fall kommer de nog att vilja hyra av oss.
Resten av söndagen gick åt till lunch, fika och lek i Vasaparken. Thomas ville fika med en god vän, så vi tog oss till St Eriksplan. Jag drog iväg med kidsen till parken i förväg, då caféhäng inte är en treårings favoritsysselsättning (i alla fall inte efter att chokladbollen blivit uppäten vilket den vanligtvis blir på ungefär tre sekunder). Och det var ju en sådan där strålande vacker höstdag med ståtliga träd i guldiga och eldröda färger, parken var full med lekande barn och solen sken. Jag ville ta en massa kort, men hade bara mobilen med och den gör inte riktigt naturen rättvisa, så det blev bara några kort på Olivia. Vilket inte är så bara, förstås.



Thomas lyckades även klämma in en övningskörning (han har uppkörning imorgon, tisdag!) och på kvällen fick vi alla barnen att sova så att vi kunde titta på film tillsammans - Pacific Rim blev det, riktigt underhållande var den faktiskt. Min kära make blev till och med litet tårögd på slutet. Man blir blödigare av att få barn, det kan nog de flesta småbarnsföräldrar skriva under på.




Nu är det en ny vecka och den har inte börjat strålande för min del, då jag fått tråkiga nyheter från jobbet. Men mer om det en annan gång, eventuellt. Imorgon har Thomas sin uppkörning, och klarar han den kommer vi skaffa bil inom kort. Så imorgon ska jag hålla alla tummar jag har för honom!

måndag 7 oktober 2013

Mitt behov av rutiner

Hugo och Thelma är nio veckor imorgon och efter den här första sköra, trevande tiden har jag bestämt mig för att försöka införa någon form av rutiner. Dels känns det som att de börjar bli aningen mer redo för det, och dels har jag själv ett behov av att få litet mer struktur på mina dagar med dem. Jag har funderat på hur jag gjorde när Olivia var en liten skrutt, och även om situationen är annorlunda nu så kan jag i alla fall ha nytta av en del av de erfarenheter jag gjorde då.

Jag har alltså bestämt mig för att en dag med tvillingarna kommer att se ut ungefär så här:

Varierande grader av tidigt: en eller annan av tvillingarna kör upp mig ur sängen. Vi hänger i vardagsrummet med Olivia, klarar av blöjbyten, frukost och Olivias påklädning.

9:00: När Olivia och Thomas kommit iväg till förskolan dricker jag en massa kaffe, om jag inte hunnit det tidigare, och så har jag och tvillingarna sångstund i vardagsrummet, de sittande i babysitters och jag på golvet. Jag kör en show för dem med rörelser och allmänt spex, så att jag får utlopp för min sällan skådade artistiska förmåga.

10:00 eller däromkring: Vi klär på oss och går ut på promenad. Med stor sannolikhet börjar vi med att gå till Espresso House så att jag kan få min älskade och oanständigt dyra mocka latte. Här kan man också tänka sig att vi möter upp någon för en fika eller liknande.

12:00 eller typ när jag känner för det: Vi går hem och jag äter lunch. Om tvillingarna sover kan jag få litet behövlig egentid. Är de vakna får de hänga i sina sitters eller i babygymmet och jag roar dem efter bästa förmåga. Förhoppningsvis är de snart stora nog för att också kunna roa varandra.

15:00: Jag ägnar den närmaste timmen åt att se till att de har rena blöjor och inte dör av hunger inför hämtning av Olivia på förskolan.

16:00: Vi hämtar Olivia på förskolan och promenerar hem.

16:20: Efter en kort promenad, som görs längre av att Olivia måste klättra, balansera, samla stenar och ekollon eller skrika att hon vill ha glass, och av att jag har sällskap av och konverserar med någon av mina fellow dagismammor, kommer vi hem från förskolan. (Den här delen av dagen består just nu mest av att jag försöker få Olivia att titta på film eller barnprogram medan jag själv städar litet, förbereder middag och/eller tar hand om skrikande bebisar.)

Någon gång som borde vara senast 18:00 men som lätt blir 19:00: Vi äter middag. Om tvillingarna är vakna får de sitta med vid bordet och bli gungade i varsin babysitter.

19:30 - 20:30 ungefär: Vi lägger Olivia. Rutinen ser just nu ut såhär: ibland bad eller dusch, alltid tandborstning, sedan sagoläsning i sängen. Vanligvis somnar hon ganska fort efter en till fem sagor (antalet varierar beroende på böckernas längd, på hur sent det hunnit bli och på om Olivias förhandlingsförmåga vinner över mammas trötthet).

Efter att Olivia somnat: OBS NY RUTIN: Jag lägger Hugo och Thelma. Matning, blöjbyten och sedan godnatt i vårt sovrum. Godnattsaga ska det bli även för tvillingarna, så snart jag känner att det är läge för det. Med Olivia började jag läsa godnattsaga när hon var tre månader. Jag kommer ihåg att det kändes tidigt, men ville samtidigt få det till en vana som hon skulle lära sig att känna igen och koppla till att det är läggdags. Samt förstås att jag ville väcka en Kärlek till Litteraturen. Just nu känns dock detta mål sekundärt i förhållande till att FÅ ALLA BARN ATT SOVA SÅ ATT VI VUXNA KAN FÅ LITET ALONE TIME!

Den här första dagen har rutinerna gått riktigt bra (klang och jubelsång!). De är dock mest att betrakta som ramar just nu för att jag, som jag nämner ovan, behöver få en viss struktur på dagen. Det är något jag saknat sedan jag blev trebarnsmamma, vilket förstås inte är konstigt eftersom de är alldeles nykläckta spädisar fortfarande - men  av det jag läst och hört om att vara tvillingförälder verkar det viktigt att så tidigt man kan försöka få in rutiner så att man inte blir alldeles koko.

Läggningen av tvillingarna har fungerat riktigt bra i hela TVÅ dagar. Jag har lagt dem i vår säng hittills, men funderar på att vara djärv imorgon och lägga dem i spjälsängen. Sätta dit en stol och sitta bredvid för att stoppa tillbaka nappar som trillar ur munnar, sjunga och klappa och se till att de inte petar ut ögonen på varandra - de är ju så viftiga och sprattliga ännu!

För första gången sedan de föddes känner jag att jag börjar styra upp saker på ett mer medvetet sätt, och det känns bra! Sen vet jag ju av gammal erfarenhet att så fort något har börjat funka i bebislivet , så fort en rutin har satt sig eller ens barn har visat prov på ett etablerat vanemönster, så kastas allt omkull och man är tillbaka på noll igen.  

Men jag tillåter mig att vara optimistisk ikväll. Det blir nog bra det här.


Marodörerna.

Nya barn, ny blogg

När Olivia var en liten skrutt på sju månader åkte vi till Vietnam och jag bestämde mig för att börja blogga. Jag ville dokumentera vår resa och dela med mig till familjen där hemma. Bloggandet kom sedan av sig och livet rullade vidare. Nu har vi fått tillökning med tvillingarna Hugo och Thelma, som föddes den 6 augusti 2013, och jag känner en lust att ta upp bloggandet igen för att försöka skildra mitt liv som trebarnsmamma. Därför blir det en ny blogg, en som tillägnas alla mina tre barn.


Olivia är nu tre år och en viljestark, envis, snäll, busig och spexig unge. Världens bästa lilla O, som inte känns så liten längre - och som själv nog slits mellan att vilja vara både stor och liten.

Vår lilla stora O.



Hugo och Thelma är två månader och om deras personligheter vet vi inte så mycket än. Det vi kunnat se hittills är att Hugo verkar vara en ganska känslig liten själ som bekymrat undrar var han hamnat efter sitt inträde i världen. Han kan vara ganska skrikig och har alltid en bekymmersrynka mellan ögonbrynen. Vi har spekulerat i om han kan ha kolik eller om han bara är orolig och känslig för intryck.

Hugo.



Thelma är lugn som en filbunke och oftast helt nöjd med att sitta för sig själv i en babysitter och filosofera. När hon vill något kan hon dock ryta ifrån om det behövs. För det mesta ger hon dock ifrån sig ljud som påminner om en nöjd kattunges.

Thelma.


De senaste två veckorna har de båda börjat le och jollra alltmer. Thelma skiner upp som en liten sol så fort man tittar på henne, och gurglar gärna. Hugo är litet mer svårflirtad - i sina lugna stunder har han en vänligt intresserad uppsyn, men även han kan bjuda på ett stort och snett leende om man har tur. Hans mimik påminner mycket om Olivias i samma ålder. Han pratar mycket och föredrar att öva på sina vokaler.

And then there were three...