Söndagsblues

Är hemma själv eftersom jag är tillsammans med en mycket hårt arbetande människa, och alla barnen sover eller, i Hugos fall, är på väg att somna. Tidigare ikväll var vi på restaurang hela familjen, på ett sådant där ställe som inte räknar med att folk har barn. Men vi fick det ändå att funka på något vis. Dessutom hade vi trevligt sällskap av Thomas gamla gymnasiekompis Björn och hans fru, som jag inte träffat tidigare.

Jag hade en riktig vrakdag och ville inte alls gå dit först. "Jag är nerspydd och har inte duschat på två dagar minst och ser ut som ett vrak. Kanske bättre om jag stannar hemma med barnen. De är så jävla gnälliga också n" textade jag till Thomas innan vi skulle dit. (N:et var tänkt att vara en punkt. Jag skriver med swype på telefonen, och har aldrig skrivit så mycket fel i sms som nu när jag har tvillingarna och Olivia som ständiga distraktioner.)

Thomas övertalade mig dock att komma med. Han kom och hämtade upp mig och ungarna i bilen (han hade jobbat innan restaurangbesöket, och fortsatte jobba efter det - stor lansering av sajt väntar imorgon) och peppade mig hela vägen dit. Jag var trött, less och arg på hela världen i allmänhet och på restaurangen i synnerhet, eftersom jag vet att det är trångt där och var helt inställd på att det skulle bli trubbel för oss att få plats med tre ungar och en vagn.

Väl på plats bestämde vi oss för att ta in tvillingarna i bilstolarna och lämna vagnen i bilen. Sen klaffade det mesta ganska bra och det visade sig bli en riktigt trevlig kväll (har man låga förväntningar så blir det ju också ofta mycket bättre än man vågat tro). Olivia skötte sig fint, Hugo sov, Thelma var vaken men hyfsat nöjd med att få sitta i mitt knä. Och det var kul att få sitta och prata med nya människor (för min del, har träffat Björn tidigare men inte hans fru) och äta god mat. Plötsligt hade Olivia somnat i Thomas knä, och vi kände att det var dags att åka hem.

Nyss låg jag i sängen bredvid Hugo och då kom den här känslan över mig som har börjat komma smygande varje söndag: söndagsbluesen. Känslan av att helgen är över, vår tid tillsammans hela familjen. Imorgon kommer vi stressa för att Thomas och Olivia ska till jobb och förskola, Olivia kommer vara litet ledsen för att hon inte får vara hemma med mig, och jag kommer känna det där hugget i hjärtat: känslan av att jag kör iväg henne, att hon inte får vara där hon vill vara, att hon vet om att jag kommer stanna hemma med tvillingarna och hon inte får vara med. I grund och botten tror jag ju att det är bra för henne att gå på dagis, hon har kompisar där och andra vuxna som har tid och ork (hoppas jag!) och hon får bra lagad mat (allt jag lagar nu för tiden är ju för faeen snabbmakaroner). Men hon får inte vara med mig och sina syskon. Jag har inte den orken att klara av det, en dag i veckan är nog. Och det kommer nog att hugga i hjärtat bra många måndagar till innan det dåliga samvetet eventuellt släpper.

Jag vill ju vara med henne och önskar så innerligt att jag ska få den energin och styrkan att åtminstone låta henne få ledigt någon extra dag ibland. Längtar efter att vi ska kunna göra något, bara hon och jag. Hoppas att hon vet hur fantastisk jag tycker att hon är, min förstfödda, min allra bästa lilla stora O.