Åh Hugo!

Hugo! Din första tid i livet såg du dig tidigt omkring med skeptisk blick, som om du undrade var du hamnat och om det nog inte var bättre där du hade kommit ifrån. Du kröp upp under min haka som om du ville gömma dig och verkade otroligt känslig för alla intryck. En orolig liten själ, fick jag för mig. Samtidigt verkade du vilja så mycket, se och förstå var du hamnat. Och så är det fortfarande nu när du är 19 veckor gammal. Du lärde dig tidigt att vända på dig både från mage till rygg och tvärtom. Jag lägger ner dig på en plats och hittar dig på en annan. Du försöker till och med redan krypa, även om du inte har mästrat koordinationen. Du kör ner huvudet, kör upp rumpan och skjuter ifrån med benen. Det gör mig orolig att lämna dig själv någon längre stund. Ibland när du ska sova snurrar du runt och tittar dig förvånat omkring, det är som att du inte kan vara stilla när kroppen vill röra sig så mycket! Ibland när du ligger på mattan med leksaker rullar du in under soffbordet och ligger sedan där nöjt och undersöker bordets undersida. Du kan rulla hela vägen till andra sidan om du känner för det.

En av mina första bilder på Hugo.

Din första tid i livet har bjudit på mycket frustration. Du har skrikit ofta och mycket så att din mamma svettats floder efter att ha försökt allt jag kan komma på för att få dig nöjd igen. Ju äldre du blir desto nöjdare verkar du dock bli, allteftersom att du mästrar nya förmågor.

Du började tidigt le och prata och har ett helt register av ljud. Ibland ligger du i mörkret och pratar stillsamt med vokalljud, som om du förstår att man ska dämpa sig när andra sover, och jag får för mig att du försöker dela med dig av alla dina funderingar och intryck av den här världen. Ibland skriker du frustrerat i timmar, och då förstår du inte alls att man ska dämpa sig när andra sover. Då är du bara frustrerad och jag förstår fortfarande inte alltid varför.
Du har också förstått att du kan påkalla min uppmärksamhet genom att säga "eh!", att då kommer jag titta på dig och prata med dig. Jag tror att den upptäckten bidragit till att minska din frustration en aning, i vissa situationer.

Du har dock alltfler lugna och nöjda stunder och jag har kommit på hur jag kan få dig att skratta: genom att kittla dig och göra pipljud, genom att utropa "Nämen! Nämen!" och se förvånat på dig - det är jätteroligt -  och slutligen blir du så himla glad när du ser din tvillingsyster att du skrattar högt då också. Det är så gulligt så jag vet inte vart jag ska ta vägen. Din storasyster är förstås också en storfavorit, både hos dig och Thelma, ni skiner alltid upp som små solar när ni ser henne och när hon leker med er.

Du har så snälla ögon, en mörk rådjursblick. Ett stort och litet snett leende som lyser upp ditt ansikte när jag busar med dig. Öron som din pappa säger att du ärvt av mig, en liten vingmutter. Vi har kommit på att du mest liknar din morfar, vilket jag tror att han är väldigt nöjd med.

Sötis tötis sötpotatis.

Nu har du precis fått börja med gröt och du tycker det är väldigt spännande, det och att få sitta i en barnstol vid bordet. Allt nytt som du får lära dig verkar göra dig mer tillfreds med tillvaron. Det ger mig hopp inför framtiden, att få se vem du utvecklas till.

Min goa lilla tokidok, jag älskar dig!