Men nu går det inte alls längre. Det blir olika varje kväll. Ibland somnar den ena tidigt och den andra sent. Ibland får en av dem hänga med i Olivias säng och lyssna på godnattsaga (oftast blir det Thelma eftersom hon är så stillsam). Ibland vill ingen av dem somna före elva. Det är helt random och ganska frustrerande. Speciellt de kvällar då Thomas blir sen. Igår fick han sköta storhandlingen på kvällen (tur att vi bor nära Ica Maxi!) och föreslog då att jag skulle lägga mig med alla tre i vår säng. Först skrek Hugo. Skrek och skrek och skrek och ville INTE låta sig tröstas. Sen började Thelma. Olivia låg tålmodigt och väntade på sin godnattsaga men jag såg att hon inte var glad... Till slut fick jag gå upp och fixa ersättning, eftersom min mjölk inte räckte för att få dem mätta, och Olivia kom då upp och ville titta på Charlie och Lola. Så jag satte på det och sade att jag kommer snart, jag ska bara mata tvillingarna. Under skrik och gnöl matade jag först den ena, sedan den andra. Det tog tid, och när jag tittade till Olivia hade hon somnat på soffan.
Vilket förstås inte är någon katastrof, men jag tyckte synd om henne. Läggningen är den stund jag verkligen försöker se till att vi har tillsammans, bara hon och jag (eller bara hon och pappa). Nu fick hon komma i sista hand. Men vad gör man när man har två panikhungriga bebisar? Och det är ju så att ha syskon, försöker jag intala mig. Man kan inte komma först jämt. Eller hur, kära anonyma kommentator? :)
Och apropå rutiner så har jag inte hållit dem på dagen heller. Det har inte blivit många promenader på sista tiden, till exempel. Men det är ju så kallt och trist ute nu... i vår ska jag ta igen det där!
 |
| Inte sova! |
Nej, precis! Men traumatiserad och försummad blir man! Förgrämd och olycklig framlever man sedan sina dagar, plågad av minnet av ens olyckliga barndom, där småsyskonen kom och förstörde allting. "En som vet"
SvaraRaderaDet är tufft! Även om fördelarna inte alltid är uppenbara för det äldre syskonet när det gäller uppmärksamhet och tid med föräldrarna, så försöker jag tänka att småsyskon är en träning i ansvarstagande och tålamod. "Minns du den gången du somnade på soffan?" kan ju bli en historia ni pratar om och delar.
Jag hoppas att ni hittar tillbaka till fungerande rutiner snart!
Kram
Jag förstår att det är tufft för er. Vi hade det asjobbigt utan ett äldre syskon som vi också behövde ta hänsyn till. Men jag tror att allt det där kommer att ordna sig om bara några månader. Jag vet inte precis när det hände men plötsligt somnade både Olof och Greta samtidigt vid sju-åttatiden. Men månaderna innan dess - då var det olika sovtider där Greta oftast somnade vid åtta medan Olof gärna var vaken till midnatt. Jag vet att det var vårt nyårslöfte till varandra, jag och Ulf alltså, att vi skulle få ordning på nattsömnen. Och kanske var det runt halvåret som det hände?
SvaraRaderaJag tror också att när det där mirakulösa sker, som ju kommer att hända för er med, så kommer tiden finnas på ett helt annat sätt för Olivia igen. Dessutom: Jag har själv två småsyskon som kom och tog av min MIN tid men det är inget jag inte förstod då eller förstår nu. Jag älskar mest av allt att jag fick syskon. Utan dom = mycket ledsammare liv.