När en väldigt trött mamma berättar sagor

"Och nästa dag regnade det litet mindre så då gick de ut i trädgården för att leka...
... men så plötsligt hörde de ett konstigt ljud från tunnelbanan...

... eller vänta nu, sade jag tunnelbanan? Haha, de var ju ute i trädgården...

... inte tunnelbanan alltså. Eller vad höll de på att göra? Visst var de ute i trädgården...? ... Haha, inte tunnelbanan, vad knasigt det blev, jag är litet trött nu... Och så frågade de grannarna om de hade sett tjuven. Och en granne sade faktiskt att den hade sett någon i en gul regnrock...

...

... En mystisk figur i en svart regnrock....
... eller svart regnrock? Eller gul regnrock?

... Eh, vad höll de på med? Var de ute och lekte? Och så regnade det inte lika mycket... Och de lekte med sina leksaker... Eller just det, deras leksaker hade ju blivit stulna av tjuven...

Och sen sade deras mamma att så fick de inte göra! Eller vänta nu...? Vad sade jag just?"

Och stackars Olivia som väntat så tålmodigt hela dagen på att få höra sin saga.

Tvillingarna och jag

Fotade av Olivia.

Helghäng

De senaste helgerna har vi hängt på ett nytt ställe: restaurangen Blu inne i ett compound (läs gated community, inte Big Love) nere vid floden. De har den godaste BBQ Chicken Burrito jag ätit (okej, den enda också, men den är galet god tycker jag!) och i närheten finns en lekplats som Olivia kan leka på. Den är egentligen bara till för de boende, men vi är litet sådär lagom anarkistiska och struntar i det.

Utanför Blu.

Vid floden kan man softa och se båtarna åka förbi.

 

Olivia gillar deras hängstolar.

 Tvillingarna kommer verkligen inte ut mycket nu. I veckorna har de bara varit hemma med Mi, vår nanny, och det känns lugnast så. Att ta med dem någonstans är logisktiskt knepigt. Den här staden är inte alls promenadvänlig pga obefintliga trottoarer, och när jag och Olivia åker någonstans tar vi taxi. Klart att det går att ta med även tvillingarna och nannyn, men det har känts litet för meckigt. När hela familjen är ute åker vi motorcykel på äkta vietnamesiskt vis med varsin unge i bärsele och Olivia längst fram, men det tycker jag är läskigt. Nu har vi inte åkt så långa sträckor utan mest i distriktet där vi bor, där trafiken är mindre hektisk.

Men hursomhelst: i compoundet Riverside finns gångvägar, där man kan knalla runt med vagn, så vi har delat upp oss så att jag tagit taxi med Olivia, ett barn och vagnen, och Thomas har tagit ett barn i bärsele och kört motorcykel dit. Då kan vi ha vagnen med så att barnen kan sova i den och vi får ha händerna fria en stund. Annars har det sett ut så här:

Nu är jag ju visserligen stolt över min förmåga att multitaska med ungarna, men det blir krävande i längden.

Compounds är inte så charmiga tycker jag, de är avskärmade från omvärlden, likriktade och riktiga sovstäder. Men det går inte att komma ifrån att det är skönt att kunna använda vagnen och få tillgång till en lekplats utan att behöva betala för det. Det går liksom inte att bara gå med ungarna till en park här.

Stolt Olivia klättrar.

Annat vi hunnit med på sista tiden: gå på date night (bara jag och Thomas!), reggaeklubb (fast vi åkte hem före klockan elva) och treårskalas med power rangers-tema.

Hugo och Thelma x 3.

När jag fyllde år i december fick jag en ny kamera av Thomas. Jag har fotat en del här, men bildöverföringen har krånglat. Nu lyckades jag äntligen få det att fungera, och hittade några så otroligt fina bilder på Hugo och Thelma, som jag tog häromdagen. Måste dela med mig av dem!

Åh mina fina barn. Jag dör gullighetsdöden.

Fina stunder

Det lunkar på här i Vinninam, som Olivia kallade det när hon var liten. (Okej, hon är inte så stor än, men när hon var yngre då!) Nu har vi lägenheten för oss själva - eller ja, Erik bor ju med oss, men han räknas inte höll jag på att säga, det funkar så bra och friktionsfritt att bo med honom. Nannyn är varm i kläderna och har jättebra hand med Hugo och Thelma, samt lagar god mat åt oss. Mycket lyxigt. Vet inte hur jag ska kunna återgå till en tillvaro där jag måste fixa allt själv sedan.

Igår tränade jag för första gången på jagvetintehurlänge, i gymmet en trappa upp. Visst låter det fint att vi har gym, och pool på taket? Gymmet lever dock inte riktigt upp till namnet. Det är ett rum där det står en motionscykel som man inte kan höja sadeln på, ett rullband (vad heter det egentligen?) som man kan promenera raskt på, men inte springa för då börjar bandet halka runt, en maskin för diverse armmuskelövningar samt en sån där bänk man kan göra situps på.

Under mitt första träningspass körde jag 9 min cykling, hoptryckt som en märla eftersom sadeln är alldeles för låg, och 21 min rask gång på rullbandet. Sedan avslutade jag med armövningar och några magövningar från appen "Mammamage". Det var himla skönt att ha en stund för sig själv, få lyssna på musik och röra på sig.

Jag känner att energin börjar återvända något, och med den uppskattningen av mina barn - för jag har haft några dagar då jag bara känt mig som en dålig mamma utan tålamod. Inte så konstigt kanske efter att ha varit magsjuk och allmänt stressad. Men det är skönt att känna att det vänder. Att jag kan titta på mina barn och tänka på hur himla underbara och fantastiska de är, i stället för att direkt känna dåligt samvete över allt jag inte orkar. Och som jag skrev tidigare så händer det så mycket med dem nu. Speciellt med Hugo. Hans ständiga frustration gör att han redan kan ta sig fram, han "krälar" på armbågarna som en kommandosoldat (Thomas liknelse) när han ser något han vill få tag på. Han kan ta sig iväg utan att man märker något, och plötsligt är han halvvägs in i ett annat rum... Han är så extremt vaken och med hela tiden, håller koll på allt och alla, iakttar och försöker förstå. Jag upptäcker mer och mer vad som får honom att skratta, och det är härligt att höra det skrattet!

Thelma är så mycket mera stilla, hon ligger som en liten knubbsäl och iakttar sin bror. Hon spretar ofta ut med armarna som ett flygplan. Även hon har en litet mera frustrerad fas just nu och vill gärna vara i famnen. Hon är så fantastiskt social och glad, ler hela tiden, och det är en glädje att ha en så nöjd unge! Hon är så knubbig och go att jag ständigt hotar henne med kannibalism...

Båda tvillingarna gillar även att öva på finmotoriken genom att ta tag i en napp, vrida och vända på den och försöka stoppa den i munnen. De tycker om att känna på mitt ansikte när jag pratar och gosar med dem.

Hugo och jag.

Thelmisen.

Olivia har börjat rita mer och mer föreställande, vilket är kul att se, för det gjorde hon knappt alls innan vi åkte. Nu ritar hon figurer som faktiskt är figurer. Häromdagen hade hon ritat ett monster med klor, en ganska detaljerad bild. Det är väldigt häftigt att se.

Under den här resan har jag börjat berätta sagor för henne, istället för att läsa böcker. Hon tycker att det är enormt kul. Vi tog med några böcker åt henne, men hon föredrar sagorna just nu. Hon brukar få bestämma vad de ska handla om i stora drag, och så improviserar jag. Sagorna befolkas av ett antal kända figurer: Mickelina och "lilla grå vargen" som hämtats från Bamse, Ullebulle (som är hennes benämning på min vän Ulrika) och "brorn". De här fyra karaktärerna är syskon, och sagorna brukar antingen handla om att de jagar tjuvar, eller att de gör helt vardagliga saker som att gå på picknick, handla eller ha kalas. När de jagar tjuvar är det oftast deras leksaker eller glitterhårband och glitterhårspännen som har blivit stulna.

På sista tiden har hon även bett mig plocka in ett antal karaktärer från ett av hennes favoritprogram, Daniel Tiger. Då blir det ganska många karaktärer att hålla reda på. Eftersom vi sover i samma rum som tvillingarna brukar vi ligga i mörkret och berätta sagor, och det är väldigt mysigt. Så mysigt att jag ofta blir trött och somnar mitt i en mening, långt innan Olivia har tröttnat på att lyssna. Häromkvällen somnade hon dock medan jag berättade en saga, och jag berättade nog vidare en stund innan jag märkte att hon sov. Det är himla fint med sådana stunder.

Olivia och Anna.

Lördag morgon.

Okej, litet ljusare i sinnet idag. Eller ganska mycket faktiskt. Vi hade en trevlig middag igår på ett sushiställe med Ann och Jakob, och jag vräkte i mig sushi som om det inte fanns en morgondag. Och nu på morgonen har jag lekt och sjungit med/för tvillingarna en massa. Snart ska vi åka till ett nytt ställe där det finns en lekplats för Olivia att härja av sig på.

Hugo har för övrigt inte långt kvar till att krypa, han övar som en tok på att få in benen under kroppen, och drar sig dessutom fram med armarna på golvet. Han kan ta sig ganska långt redan men är (som vanligt) frustrerad över att det inte går lättare.

Och Thelmas hår har börjat locka sig. Det är inte så litet charmigt! Hon älskar fortfarande att göra pruttljud och är lika glad som alltid.

Det känns som att det har hänt ganska mycket med dem sedan vi åkte, men det är svårt att definiera vad det är. Deras personligheter märks mer och mer. Det är härligt!

Tungsinne.

Usch vad tungt det känns just nu. Precis när det känns som att det börjar vända börjar jag också känna av någon form av enorm trötthet/tungsinne/melankoli/hemlängtan. Undrar vad jag egentligen gör här. Kan inte motivera mig att riktigt ta tag i något, hitta på något, ta mig ut. Känner mig ensam, fast i lägenheten - även om nannyn nu erbjuder möjligheten att ta mig ut på ett mycket lättare sätt, med eller utan barn. Jag försöker tänka att det nog inte skulle vara så mycket bättre hemma i Sverige, eftersom januari och februari är de absolut värsta månaderna på året enligt mig, men då skulle jag ändå vara hemma hos mig, bland mina saker, och med vänner och familj nära. 

Stämningen i lägenheten är inte på topp och jag sitter fortfarande ganska mycket fast där jag sitter eftersom Hugo och Thelma fortfarande är sjuka (dock på bättringsvägen, speciellt Hugo). Jag har lämnat dem med nannyn några kortare stunder för att ta med Olivia upp på taket och bada, eller för att åka till ett cafe i närheten en stund, men jag kommer inte längre än så. Har försökt få till litet socialt umgänge men det är svårt på veckodagar eftersom de flesta vi känner här också jobbar. Det är alltså jag och Olivia som får umgås. Och jag känner mig litet mammasliten - jag har barn på mig ständigt och jämt och känner att jag behöver utrymme för mig själv. Men jag vill inte riktigt lämna Olivia för mycket själv med nannyn eftersom hon inte pratar engelska (Olivia alltså). Jag tror inte hon känner sig helt trygg i det än. De kommunicerar ju med varandra med enstaka ord och gester och Olivia har varit med henne en kväll då jag åt middag ute och kom hem vid nio, men det var litet på gränsen. (Gick ju bra, men Olivia sade att hon varit litet ledsen.) Olivia är så PÅ mig hela tiden, alltså fysiskt på: klättrar på mig när jag ammar, kommer och lägger sitt huvud ovanpå mitt när jag vilar, och så vidare. Men det är ju inte konstigt eftersom jag är hennes trygga punkt här, speciellt när Thomas inte är hemma. 

Och jag orkar knappt vara med tvillingarna mer än att amma och byta nån enstaka blöja på dagarna när nannyn är här, för ärligt talat är det så skönt att få en paus! Fast jag får dåligt samvete över det, vilket är helt dumt egentligen. Jag är ju här hela tiden. Men kan börja oroa mig över att de ska knyta an mer till henne. Oroar mig över en massa saker plötsligt: att jag inte orkat ge dem kvällsgröt när de/jag varit sjuka. Att jag inte pratar med dem tillräckligt (de kommer inte få något ordförråd), att jag inte läser för dem (de kommer inte få något ordförråd eller utveckla sin intelligens och empati), att jag inte sjunger mer för dem (de kommer inte utveckla rytmkänsla, känsla för språk och melodi, de får ingen kreativ stimulans) etc etc. Att de inte får miljöombyte utan bara är i den här torftiga jäkla lägenheten hela dagarna (den ångesten är litet mindre eftersom det faktiskt är en helt relevant förklaring att de är sjuka).  

Att jag inte tar tillvara på den här tiden utan hela tiden (eller väldigt ofta i alla fall) längtar tills de blir liiiitet äldre och liiiitet mer tillfreds med tillvaron.

Vinterkräksjukan och litet till

Oj vilken otur vi haft sen vi kom hit, och ändå känner jag att jag börjar ta det med ro! Nu har jag precis tillfrisknat efter en släng av vinterkräksjuka. Tack och lov att vi anställde nannyn precis innan det började, för de här dagarna har hon kunnat ta hand om Hugo och Thelma och fixat mat åt Olivia medan jag legat däckad i sängen eller med huvudet halvvägs ner i toalettstolen. Idag mår jag bra igen och har faktiskt precis varit ute på restaurang med Thomas och ett gäng vänner, utan ungarna som fått stanna hemma med... tadaaah! nannyn. Och tidigare idag tog jag med Olivia ut till Snap, bara hon och jag, så att hon fick leka av sig litet.

Innan jag blev sjuk hade vi en fin helg. Bland annat tog Ann med mig ut och shoppade litet kläder, för jag insåg snabbt att jag verkligen inte har tagit med mig någonting att ha på mig. Vi grillade hos Ann och Jakob på lördagkvällen, och då somnade alla våra barn så lägligt att vi bestämde oss för att utropa det till en trippeldejt (ytterligare ett par var gäster). Anns och Jakobs äldsta son blev sjuk under kvällen och kräktes. Hoppas ingen blir smittad, tänkte jag optimistiskt... Det var hursomhelst en väldigt trevlig kväll, vi pratade om mycket men bland annat om värdparets stundande flytt till Sverige, vilket kommer bli en enorm kontrast till deras liv här. Livet här verkar så mycket friare, på gott och ont (säger trygghetsnarkomanen i mig).

På shoppingtur med Ann - först en snabb ca phe da vid gatuköket

På söndagen var jag sådär trött som man blir efter några glas rödvin och sen läggning, men vi körde ändå en heldag med brunch på restaurang i stan tillsammans med Michael och Khiet (några andra vänner) och sedan en promenad inne på zoo, där Hugo och Thelma blev en sevärdhet i klass med de exotiska djuren. Det är första gången jag varit med om att folk faktiskt lyfter och tittar in i blöjan för att se om det är pojkar eller flickor. Kändes väl inte helt bekvämt... Hugo och Thelma sov dock vid det tillfället så de lär inte bli alltför traumatiserade.


Måndagen och tisdagen har försvunnit i vinterkräksjukans dimma och idag, onsdag, har jag som sagt varit okej igen. Vår kollektiva sjukdomshistoria började med Thomas förmodade matförgiftning, som jag nu misstänker var första omgången kräksjuka. Sedan blev Olivia febrig och hostig, efter det fick Erik, Lukas och jag vinterkräkis, och nu har Hugo och Thelma fått Olivias förkylning. De har feber, och Hugo har varit väldigt hes och hostig. De snorar också båda två, så mycket att de har svårt att äta. Jag tog med alvedon från Sverige men den börjar ta slut. Har bett nannyn köpa mer medicin, hon vet vad man ska fråga efter här. Jag hoppas i alla fall att barnen slipper vinterkräksjukan och att det här är sista omgången sjukdomar som vi ska råka på.

Sötisthelmis snorar.

Och däremellan har vi faktiskt haft trevliga stunder också. Det börjar arta sig.

Hur vi bor

Några bilder, för den intresserade. Obs att det är mycket stökigare vanligtvis, jag passade förstås på att fota när det precis blivit städat.

Vi har det största rummet i lägenheten. Där fanns från början en dubbelsäng, som jag och tvillingarna nu sover i.

 Thomas och Olivia får dela på en extrasäng som vi bett hyresvärden klämma in, like so:

Där deras extrasäng stod fanns från början en liten möbelgrupp bestående av ett runt bord och två fåtöljer, som fått maka på sig och nu trängs med en tv som vi inte använder. Bordet är förstås belamrat med prylar hela tiden.

Och slutligen en glimt av vardagsrummet med lampor som sprider ett härligt hårt och iskallt sken över mina lekande barn:

Vackert kan man inte kalla det. Exakt samma stil går igen i alla rum. De flesta som hyr här hyr för minst ett halvår eller längre, men första gången vi kom hit lyckades Ann övertala hyresvärden att hyra ut åt oss trots att det bara gällde två månader. Och sedan dess har vi varit välkomna tillbaka. Hade det varit så att vi hade tänkt bo här någon längre tid hade jag annars försökt sätta en mer personlig prägel på boendet, men nu får vi ta det som det är. Och det är helt okej faktiskt. En klar förbättring från tidigare vistelser är att vi nu bor högst upp och därmed har bra utsikt över stan. Högst upp innebär i det här fallet fjärde våningen, men i den här stadsdelen finns det inte särskilt många höghus så vi ser långt ändå.

En jobbig start och en ljusning

Åh, det har verkligen varit tuffa dagar här i Vietnam! Jag underskattade definitivt hur knepigt det skulle kunna bli att åka med tre småbarn jämfört med ett. Den första veckan som Thomas skulle börja jobba blev Olivia sjuk, hon fick feber och hosta. Hugo har också haft en släng av feber men idag har den gått ner. Olivia är fortfarande rejält hes och hängig. Hon har dessutom haft mycket hemlängtan, vilket förstås är helt normalt för en sjuk treåring i ett främmande land, men jag hade inte förstått att det skulle bli så jobbigt för henne (jag tror hon hade haft hemlängtan även om hon varit frisk, även om den säkert varit mildare då). Det känns riktigt jobbigt när hon gråter och säger att hon vill åka hem till sitt vanliga hem och sin vanliga säng, och man vet att det fortfarande är ca två månader kvar. Det är klart att det är en stor omställning för henne, och jag känner mig litet dum som inte fattade omfattningen av det. Om hon hade varit frisk hade vi i alla fall kunnat göra roliga saker på dagarna, men nu har vi fått hålla oss hemma i en ganska trist lägenhet med de få leksaker vi fått med oss (nåja, det är alltså få jämfört med hemma, för jag ser mängden av grejer vi spridit ut omkring oss och fattar inte hur sjutton allt kunde få plats i våra väskor!).


Vi bor i en serviced apartment i district 2 i Ho Chi Minh City, en lugn stadsdel med många expats. Vi hyr alltså möblerat och har städhjälp, så det känns ganska lyxigt. Men när man bara hänger i lägenheten blir det litet torftigt.

Ungarna har också varit rejält krävande. Tvillingarna har skrikit så fort man inte håller i dem, och Olivia har varit konstant på mig sedan vi kom hit. Och vi delar lägenheten med tre pers för tillfället (har nog visst skrivit det redan?) som lever helt andra liv än vi, utan barn och med utgång på kvällarna. De kommer hem sent på natten/morgonen, Olivia och tvillingarna vaknar runt 6.00-6.30. Den där jetlaggen gick fort över - tyvärr... Och ungar väsnas ju ordentligt, så det  är svårt att "ta hänsyn" till folk som gick och lade sig klockan 4.00. De visste dock vad de gav sig in på, eller borde ha vetat i alla fall.

Sen är det kvällarna när tvillingarna skriker extra mycket (även Thelma har varit väldigt mycket mer gnällig sen vi kom hit, det är antagligen omställningen) och Olivia inte vill äta sin middag och det känns som att alla vrålar rakt ut, och så är det andra än familjen närvarande - det blir ju en viss extra press på situationen då, även om det inte är deras avsikt. Jag tycker i alla fall att det är stressande. Men vi kommer inte dela lägenheten under hela vistelsen, så det är ett övergående problem. Det är också trevligt att ha sällskap, så jag ska inte bara klaga, men det finns ju vissa situationer då det vore skönt om det var bara familjen.

Tre ungar konstant på mig.

Okej, ibland har Olivia roat dem också.

Thomas har börjat sitta på en restaurang med internetuppkoppling (vilket alla ställen har här, förutom kanske gatuköken) och jobba, och det verkar i alla fall fungera hyfsat.

Och ljusningen: vi bestämde oss för att anställa en nanny för resten av tiden vi är här, som kan hjälpa mig med barnen. Det har helt enkelt varit för mycket med tre barn på egen hand, speciellt när de är sjuka. Jag kan ju inte ta mig någonstans med dem, det går inte att promenera med vagn särskilt långt, det finns ingen kollektivtrafik att tala om och att ta tre barn i taxi må vara görbart, men det känns ganska meckigt. Så med litet hjälp från våra vänner som bor här har vi nu anställt en vietnamesisk kvinna som ska vara här och hjälpa till med barnen och matlagning. Hon är här första dagen idag och för första gången känns det som att jag hinner andas litet. Har till och med hunnit ta ett bad i poolen uppe på taket med Olivia - vilket jag kanske inte borde, för hon är ju inte riktigt frisk än, men vi har inte kunnat göra ett dugg på hela veckan och hon tyckte verkligen det var härligt. Det är inte helt enkelt att ta med tvillingarna dit, för hissen går inte ända upp och det är inte mycket skugga heller. Så jag får passa på att gå dit när det inte är så mycket att göra med dem.

Vi doppar fötterna i poolen.

Det är väldigt vanligt att folk har nannies här och jag har alltid tyckt att tanken känns väldigt främmande, men efter att ha insett hur bunden jag skulle bli annars har jag tänkt om. Det känns dessutom skönt att ha en person som hon vi har anställt, hon pratar mycket bra engelska och är framåt och energisk, hon har koll på läget helt enkelt. Vi får se hur det känns efter ett tag, hela grejen med att ha någon utomstående i ens hem som gör sånt som man själv är van att göra är litet underlig. Just nu känns det i alla fall som en lifesaver.

Okej, några bilder också. Från lyckligare dagar.

Igår på Au Parc (inne i "city", district 1). Erik, Thomas och Thelma.

Sabrina och Hugo.

Olivia och Glenn.

Glassmonster. 

Supergladaste Thelmisen med sitt tandlösa supersmajl.

Vårt köksfönster med utsikt.

Utsikten.

Ca phe da - vietnamesiskt iskaffe.

På vår gata.

Vårt hus längst ner till vänster.

Hugo är fin i kimono som var present från min faster Malin.

Värsta.

Frustrationen! Thomas är sjuk och sängliggande med feber och någon form av magåkomma. Förhoppningsvis matförgiftning och ingenting värre än så. Tvillingarna har gallskrikit hela dagen och kräkts på alla mina medhavda kläder, i sängen och på den lånade babyfilten, och Olivia har... eh, låt oss kalla det testat gränser väldigt ihärdigt idag.

Jag tog med mig barnen och gick till café Evita för att äta lunch, och Olivia fick leka i lekhörnan. Har också promenerat en sväng till supermarketen med tvillingarna för att få dem att somna en stund. Det lyckades efter att Hugo vrålat sig igenom flera kvarter. Handlade litet mer baby food, gröt, baby powder och choklad (behöver tröstäta! nämnde jag att tvillingarna också kräks typ dubbelt så mycket som de äter? så fort man lägger ner dem börjar det exorcisten-spruta ur munnarna på dem).

Olivia somnade jättetidigt i soffan framför nedladdade avsnitt av Daniel Tiger på engelska, efter att jag ilsket vrålat "Du beter dig som en sk-tunge!". Mama of the year. Hon somnade väl för att fly sin bistra verklighet antar jag.

Så, sjuk man, kräkiga och illvrålande bebisar och världens trotsigaste tonåring treåring har gjort detta till den värsta "semesterdag" jag haft nånsin i hela mitt liv.

Nu sveper jag en "ba ba ba" (vietnamesisk öl) och hoppas att morgondagen åtminstone blir en liten aning bättre.

Vi börjar landa

Har tänkt skriva ett tag om resan och våra första dagar i Vietnam, men det har varit väldigt intensiva dagar och har inte riktigt funnits ork, eller tid för den delen. Idag är första dagen som jag känner att vi börjar landa någorlunda i att vi är här och ska bo här de kommande två månaderna.

Själva resan var ganska dryg, men jag tycker faktiskt ändå att den kunde ha varit värre. Vi åkte med Air China, och hade uppgraderat våra biljetter till Premium för att få tillgång till två baby bassinetter, dvs liggkorgar till tvillingarna. Vi fick därmed en mittenrad med fyra säten för oss själva, så Olivia kunde sova på de två mittensätena och tvillingarna kunde sussa sött i sina korgar. Själva checkin på Arlanda blev dock enormt stressig. Vi var där två timmar i förväg, men de var så långsamma att vi bara hade en halvtimme kvar till avgång när vi skulle gå igenom säkerhetskontrollen. Vid det laget hade Hugo tröttnat rejält på att bli buren i bärsele och var dessutom jättehungrig, så han började skrika som en galning. Väl igenom säkerhetskontrollen fick jag, Olivia och tvillingarna rusa till gaten medan Thomas panikshoppade en present åt våra vänner Jakob och Ann som bor här i Ho Chi Minh City. Vi som hade tänkt fika på Arlanda innan avgång... Vid gaten kom plötsligt information om att planet var 30 min sent, så vi hade inte alls behövt stressa så. 

Första flighten gick väldigt smidigt tack vare bassinetterna, och vi mellanlandade i Beijing, där vi tillbringade 4-5 timmar på ett hotell med att sova igen några förlorade timmar (vi åkte på kvällen så när vi kom dit var klockan runt 3 svensk tid). Det kostade 1200 kr men var lätt värt det. Sen hade vi ytterligare ett antal timmar att slå ihjäl innan sista delresan. Vi åt och lekte på en liten lekplats som finns nära gaten. 

Baby bassinetter med sovande barn.

Thomas, Thelma och Olivia på första flighten.

Lekplatsen på flygplatsen i Beijing.

Sista flighten, Beijing - Ho Chi Minh City, var den jobbigaste sträckan. Barnen var trötta och gnälliga, det var ett mindre plan utan bassinetter och med en rysk familj bakom oss som stirrade ilsket hela resan. Men fram kom vi i alla fall, och tog taxi till huset där vi bor nu. Vi möttes av våra vänner Erik, som ska bo här hela tiden med oss, och Glenn och Sabrina som är här i tre veckor. De bor normalt i London. 

Pga en mixup med bokningen av lägenhet hade vi dock fått fel lägenhet, så första natten fick vi tränga ihop oss i en mindre bostad. Det innebar att jag, Thomas, Olivia och tvillingarna fick sova alla fem i en dubbelsäng. Övertrötta bebisar och övertrötta föräldrar = mycket skrik kl tre på natten. Tydligen hade en granne klagat till värden, Mr Bao. Vi tog dock lätt på det eftersom hon menade att vi hade fört oväsen i flera månader -  det är ju uppenbarligen inte oss hon stört sig på tidigare. 

Vår första dag i Vietnam var alltså nyårsafton. Vi åt en sen lunch (vi sov alla till runt 11 pga jetlag) på café Evita, ett av våra stamhak (expat-ställe som ligger nära och har en lekhörna för barn - mycket praktiskt) och sedan hängde jag hemma med barnen medan Thomas fixade en massa praktiska grejer. Vi fick också tillgång till den lägenhet vi faktiskt ska bo i under resten av vistelsen, så vi fick flytta alla våra grejer tre våningar upp. Nu har vi utsikt!

Okej, det blir ingen bild på utsikten. Jag bjuder på röran när vi packade upp istället.

Nyårsfirandet blev en middag hos Ann och Jakob och deras barn Lukas och Khai. Khai var bara runt två månader första gången vi var här, och Olivia var sju månader, vilket förstås fick mig att tänka på hur tiden har gått och hur stora barnen har blivit och så vidare... En bra sak med att han vuxit upp litet är att vi fick låna hans gamla babygym till Hugo och Thelma. Det är ju svårt att ta med stora grejer när man bara har några resväskor att packa i!

Kvällen blev trevlig men aningen stressad för oss med jetlaggade bebisar. Det var läggningsförsök av än den ena, än den andra, och än det ena än det andra försöket misslyckades. Olivia blev så trött till slut att hon bröt ihop och storgrät för allting. Jag övertalade henne dock att stanna till efter tolvslaget (vilket var ca 10 min bort när hon fick sitt sammanbrott), så jag fick faktiskt uppleva tolvslaget ihop med vänner för första gången på tre år! (År 1 med Olivia - jag fick vinterkräksjukan på nyårsafton och var tvungen att gå hem tidigt, år 2 och 3 - vi åt middag på den bästa vietnamesiska restaurangen i HCMC men jag åkte hem runt 10-snåret med Olivia båda åren). 

På nyårsdagen åt vi lunch på café Snap, även det ett stamhak här då det är ett utecafé med klätterställning och gungor för barnen. Olivia fick leka av sig en del och tvillingarna sussade sött i en stor soffa. På kvällen middag ute med ett stort gäng vänner och bekanta som Thomas har samlat på sig här under de tillfällen vi besökt Vietnam.

Thelma fundersam i pappas knä. På café Snap.

Olivia fick leka!

På cafét.

Vissa var trötta efter nyårsfirandet.

Det har blivit litet mycket för barnen, så idag har vi beställt take away och käkat hemma. Har även gett tvillingarna gröt för första gången här, och fruktpuré för första gången i deras liv. Och lo and behold, det blev stor succé, även hos Thelma som plötsligt mumsade i sig en hel portion gröt fast hon tidigare bara grimaserat! Det känns otroligt skönt för nu börjar det bli stressande med amningen. Jag känner att den inte räcker till längre. Nu ska vi köra hårt på gröten!

Det var en sammanfattning av våra första dagar här. Jag känner att jag har många nya intryck och tankar som inte riktigt låter sig nedtecknas nu, men en måste ju börja någonstans...