En jobbig start och en ljusning

Åh, det har verkligen varit tuffa dagar här i Vietnam! Jag underskattade definitivt hur knepigt det skulle kunna bli att åka med tre småbarn jämfört med ett. Den första veckan som Thomas skulle börja jobba blev Olivia sjuk, hon fick feber och hosta. Hugo har också haft en släng av feber men idag har den gått ner. Olivia är fortfarande rejält hes och hängig. Hon har dessutom haft mycket hemlängtan, vilket förstås är helt normalt för en sjuk treåring i ett främmande land, men jag hade inte förstått att det skulle bli så jobbigt för henne (jag tror hon hade haft hemlängtan även om hon varit frisk, även om den säkert varit mildare då). Det känns riktigt jobbigt när hon gråter och säger att hon vill åka hem till sitt vanliga hem och sin vanliga säng, och man vet att det fortfarande är ca två månader kvar. Det är klart att det är en stor omställning för henne, och jag känner mig litet dum som inte fattade omfattningen av det. Om hon hade varit frisk hade vi i alla fall kunnat göra roliga saker på dagarna, men nu har vi fått hålla oss hemma i en ganska trist lägenhet med de få leksaker vi fått med oss (nåja, det är alltså få jämfört med hemma, för jag ser mängden av grejer vi spridit ut omkring oss och fattar inte hur sjutton allt kunde få plats i våra väskor!).


Vi bor i en serviced apartment i district 2 i Ho Chi Minh City, en lugn stadsdel med många expats. Vi hyr alltså möblerat och har städhjälp, så det känns ganska lyxigt. Men när man bara hänger i lägenheten blir det litet torftigt.

Ungarna har också varit rejält krävande. Tvillingarna har skrikit så fort man inte håller i dem, och Olivia har varit konstant på mig sedan vi kom hit. Och vi delar lägenheten med tre pers för tillfället (har nog visst skrivit det redan?) som lever helt andra liv än vi, utan barn och med utgång på kvällarna. De kommer hem sent på natten/morgonen, Olivia och tvillingarna vaknar runt 6.00-6.30. Den där jetlaggen gick fort över - tyvärr... Och ungar väsnas ju ordentligt, så det  är svårt att "ta hänsyn" till folk som gick och lade sig klockan 4.00. De visste dock vad de gav sig in på, eller borde ha vetat i alla fall.

Sen är det kvällarna när tvillingarna skriker extra mycket (även Thelma har varit väldigt mycket mer gnällig sen vi kom hit, det är antagligen omställningen) och Olivia inte vill äta sin middag och det känns som att alla vrålar rakt ut, och så är det andra än familjen närvarande - det blir ju en viss extra press på situationen då, även om det inte är deras avsikt. Jag tycker i alla fall att det är stressande. Men vi kommer inte dela lägenheten under hela vistelsen, så det är ett övergående problem. Det är också trevligt att ha sällskap, så jag ska inte bara klaga, men det finns ju vissa situationer då det vore skönt om det var bara familjen.

Tre ungar konstant på mig.

Okej, ibland har Olivia roat dem också.

Thomas har börjat sitta på en restaurang med internetuppkoppling (vilket alla ställen har här, förutom kanske gatuköken) och jobba, och det verkar i alla fall fungera hyfsat.

Och ljusningen: vi bestämde oss för att anställa en nanny för resten av tiden vi är här, som kan hjälpa mig med barnen. Det har helt enkelt varit för mycket med tre barn på egen hand, speciellt när de är sjuka. Jag kan ju inte ta mig någonstans med dem, det går inte att promenera med vagn särskilt långt, det finns ingen kollektivtrafik att tala om och att ta tre barn i taxi må vara görbart, men det känns ganska meckigt. Så med litet hjälp från våra vänner som bor här har vi nu anställt en vietnamesisk kvinna som ska vara här och hjälpa till med barnen och matlagning. Hon är här första dagen idag och för första gången känns det som att jag hinner andas litet. Har till och med hunnit ta ett bad i poolen uppe på taket med Olivia - vilket jag kanske inte borde, för hon är ju inte riktigt frisk än, men vi har inte kunnat göra ett dugg på hela veckan och hon tyckte verkligen det var härligt. Det är inte helt enkelt att ta med tvillingarna dit, för hissen går inte ända upp och det är inte mycket skugga heller. Så jag får passa på att gå dit när det inte är så mycket att göra med dem.

Vi doppar fötterna i poolen.

Det är väldigt vanligt att folk har nannies här och jag har alltid tyckt att tanken känns väldigt främmande, men efter att ha insett hur bunden jag skulle bli annars har jag tänkt om. Det känns dessutom skönt att ha en person som hon vi har anställt, hon pratar mycket bra engelska och är framåt och energisk, hon har koll på läget helt enkelt. Vi får se hur det känns efter ett tag, hela grejen med att ha någon utomstående i ens hem som gör sånt som man själv är van att göra är litet underlig. Just nu känns det i alla fall som en lifesaver.