fredag 17 januari 2014

Tungsinne.

Usch vad tungt det känns just nu. Precis när det känns som att det börjar vända börjar jag också känna av någon form av enorm trötthet/tungsinne/melankoli/hemlängtan. Undrar vad jag egentligen gör här. Kan inte motivera mig att riktigt ta tag i något, hitta på något, ta mig ut. Känner mig ensam, fast i lägenheten - även om nannyn nu erbjuder möjligheten att ta mig ut på ett mycket lättare sätt, med eller utan barn. Jag försöker tänka att det nog inte skulle vara så mycket bättre hemma i Sverige, eftersom januari och februari är de absolut värsta månaderna på året enligt mig, men då skulle jag ändå vara hemma hos mig, bland mina saker, och med vänner och familj nära. 

Stämningen i lägenheten är inte på topp och jag sitter fortfarande ganska mycket fast där jag sitter eftersom Hugo och Thelma fortfarande är sjuka (dock på bättringsvägen, speciellt Hugo). Jag har lämnat dem med nannyn några kortare stunder för att ta med Olivia upp på taket och bada, eller för att åka till ett cafe i närheten en stund, men jag kommer inte längre än så. Har försökt få till litet socialt umgänge men det är svårt på veckodagar eftersom de flesta vi känner här också jobbar. Det är alltså jag och Olivia som får umgås. Och jag känner mig litet mammasliten - jag har barn på mig ständigt och jämt och känner att jag behöver utrymme för mig själv. Men jag vill inte riktigt lämna Olivia för mycket själv med nannyn eftersom hon inte pratar engelska (Olivia alltså). Jag tror inte hon känner sig helt trygg i det än. De kommunicerar ju med varandra med enstaka ord och gester och Olivia har varit med henne en kväll då jag åt middag ute och kom hem vid nio, men det var litet på gränsen. (Gick ju bra, men Olivia sade att hon varit litet ledsen.) Olivia är så PÅ mig hela tiden, alltså fysiskt på: klättrar på mig när jag ammar, kommer och lägger sitt huvud ovanpå mitt när jag vilar, och så vidare. Men det är ju inte konstigt eftersom jag är hennes trygga punkt här, speciellt när Thomas inte är hemma. 

Och jag orkar knappt vara med tvillingarna mer än att amma och byta nån enstaka blöja på dagarna när nannyn är här, för ärligt talat är det så skönt att få en paus! Fast jag får dåligt samvete över det, vilket är helt dumt egentligen. Jag är ju här hela tiden. Men kan börja oroa mig över att de ska knyta an mer till henne. Oroar mig över en massa saker plötsligt: att jag inte orkat ge dem kvällsgröt när de/jag varit sjuka. Att jag inte pratar med dem tillräckligt (de kommer inte få något ordförråd), att jag inte läser för dem (de kommer inte få något ordförråd eller utveckla sin intelligens och empati), att jag inte sjunger mer för dem (de kommer inte utveckla rytmkänsla, känsla för språk och melodi, de får ingen kreativ stimulans) etc etc. Att de inte får miljöombyte utan bara är i den här torftiga jäkla lägenheten hela dagarna (den ångesten är litet mindre eftersom det faktiskt är en helt relevant förklaring att de är sjuka).  
Att jag inte tar tillvara på den här tiden utan hela tiden (eller väldigt ofta i alla fall) längtar tills de blir liiiitet äldre och liiiitet mer tillfreds med tillvaron.

2 kommentarer:

  1. Stackare! Men: försök låta bli att ha ångest över hur du tar hand om barnen. Jag är säker på att du vet att det inte är nån fara, men kanske skönt att höra det ändå: de KOMMER få ordförråd, de kommer få intelligens och empati och kreativ stimulans även om du inte pratar och sjunger så mycket just precis nu. :) Och miljöombyte är jag inte mycket för: mina barn sitter också fast i vår lägenhet större delen av tiden, och jag inbillar mig att det snarare är bra för dem att inte få för mycket intryck när de är små, jag tror det är lugnare och bättre för dem faktiskt.
    Hoppas du känner dig bättre när alla sjukdomarna lagt sig!
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för uppmuntran! Hade en ganska dålig dag igår, men det har ju som sagt varit en tuff start här. Och det är först idag (lördag) som jag känner mig helt återställd från magsjukan! Det har gjort en himla skillnad. Jag har varit totalt dränerad på energi men nu har det vänt.
      Du har säkert rätt angående miljöbyte dessutom. När vi var här med Olivia gjorde vi så mycket hela tiden, men ibland kändes det som att det blev för mycket för henne. Då var hon ändå äldre än vad tvillingarna är nu.

      Radera