Vi börjar landa

Har tänkt skriva ett tag om resan och våra första dagar i Vietnam, men det har varit väldigt intensiva dagar och har inte riktigt funnits ork, eller tid för den delen. Idag är första dagen som jag känner att vi börjar landa någorlunda i att vi är här och ska bo här de kommande två månaderna.

Själva resan var ganska dryg, men jag tycker faktiskt ändå att den kunde ha varit värre. Vi åkte med Air China, och hade uppgraderat våra biljetter till Premium för att få tillgång till två baby bassinetter, dvs liggkorgar till tvillingarna. Vi fick därmed en mittenrad med fyra säten för oss själva, så Olivia kunde sova på de två mittensätena och tvillingarna kunde sussa sött i sina korgar. Själva checkin på Arlanda blev dock enormt stressig. Vi var där två timmar i förväg, men de var så långsamma att vi bara hade en halvtimme kvar till avgång när vi skulle gå igenom säkerhetskontrollen. Vid det laget hade Hugo tröttnat rejält på att bli buren i bärsele och var dessutom jättehungrig, så han började skrika som en galning. Väl igenom säkerhetskontrollen fick jag, Olivia och tvillingarna rusa till gaten medan Thomas panikshoppade en present åt våra vänner Jakob och Ann som bor här i Ho Chi Minh City. Vi som hade tänkt fika på Arlanda innan avgång... Vid gaten kom plötsligt information om att planet var 30 min sent, så vi hade inte alls behövt stressa så. 

Första flighten gick väldigt smidigt tack vare bassinetterna, och vi mellanlandade i Beijing, där vi tillbringade 4-5 timmar på ett hotell med att sova igen några förlorade timmar (vi åkte på kvällen så när vi kom dit var klockan runt 3 svensk tid). Det kostade 1200 kr men var lätt värt det. Sen hade vi ytterligare ett antal timmar att slå ihjäl innan sista delresan. Vi åt och lekte på en liten lekplats som finns nära gaten. 

Baby bassinetter med sovande barn.

Thomas, Thelma och Olivia på första flighten.

Lekplatsen på flygplatsen i Beijing.

Sista flighten, Beijing - Ho Chi Minh City, var den jobbigaste sträckan. Barnen var trötta och gnälliga, det var ett mindre plan utan bassinetter och med en rysk familj bakom oss som stirrade ilsket hela resan. Men fram kom vi i alla fall, och tog taxi till huset där vi bor nu. Vi möttes av våra vänner Erik, som ska bo här hela tiden med oss, och Glenn och Sabrina som är här i tre veckor. De bor normalt i London. 

Pga en mixup med bokningen av lägenhet hade vi dock fått fel lägenhet, så första natten fick vi tränga ihop oss i en mindre bostad. Det innebar att jag, Thomas, Olivia och tvillingarna fick sova alla fem i en dubbelsäng. Övertrötta bebisar och övertrötta föräldrar = mycket skrik kl tre på natten. Tydligen hade en granne klagat till värden, Mr Bao. Vi tog dock lätt på det eftersom hon menade att vi hade fört oväsen i flera månader -  det är ju uppenbarligen inte oss hon stört sig på tidigare. 

Vår första dag i Vietnam var alltså nyårsafton. Vi åt en sen lunch (vi sov alla till runt 11 pga jetlag) på café Evita, ett av våra stamhak (expat-ställe som ligger nära och har en lekhörna för barn - mycket praktiskt) och sedan hängde jag hemma med barnen medan Thomas fixade en massa praktiska grejer. Vi fick också tillgång till den lägenhet vi faktiskt ska bo i under resten av vistelsen, så vi fick flytta alla våra grejer tre våningar upp. Nu har vi utsikt!

Okej, det blir ingen bild på utsikten. Jag bjuder på röran när vi packade upp istället.

Nyårsfirandet blev en middag hos Ann och Jakob och deras barn Lukas och Khai. Khai var bara runt två månader första gången vi var här, och Olivia var sju månader, vilket förstås fick mig att tänka på hur tiden har gått och hur stora barnen har blivit och så vidare... En bra sak med att han vuxit upp litet är att vi fick låna hans gamla babygym till Hugo och Thelma. Det är ju svårt att ta med stora grejer när man bara har några resväskor att packa i!

Kvällen blev trevlig men aningen stressad för oss med jetlaggade bebisar. Det var läggningsförsök av än den ena, än den andra, och än det ena än det andra försöket misslyckades. Olivia blev så trött till slut att hon bröt ihop och storgrät för allting. Jag övertalade henne dock att stanna till efter tolvslaget (vilket var ca 10 min bort när hon fick sitt sammanbrott), så jag fick faktiskt uppleva tolvslaget ihop med vänner för första gången på tre år! (År 1 med Olivia - jag fick vinterkräksjukan på nyårsafton och var tvungen att gå hem tidigt, år 2 och 3 - vi åt middag på den bästa vietnamesiska restaurangen i HCMC men jag åkte hem runt 10-snåret med Olivia båda åren). 

På nyårsdagen åt vi lunch på café Snap, även det ett stamhak här då det är ett utecafé med klätterställning och gungor för barnen. Olivia fick leka av sig en del och tvillingarna sussade sött i en stor soffa. På kvällen middag ute med ett stort gäng vänner och bekanta som Thomas har samlat på sig här under de tillfällen vi besökt Vietnam.

Thelma fundersam i pappas knä. På café Snap.

Olivia fick leka!

På cafét.

Vissa var trötta efter nyårsfirandet.

Det har blivit litet mycket för barnen, så idag har vi beställt take away och käkat hemma. Har även gett tvillingarna gröt för första gången här, och fruktpuré för första gången i deras liv. Och lo and behold, det blev stor succé, även hos Thelma som plötsligt mumsade i sig en hel portion gröt fast hon tidigare bara grimaserat! Det känns otroligt skönt för nu börjar det bli stressande med amningen. Jag känner att den inte räcker till längre. Nu ska vi köra hårt på gröten!

Det var en sammanfattning av våra första dagar här. Jag känner att jag har många nya intryck och tankar som inte riktigt låter sig nedtecknas nu, men en måste ju börja någonstans...