Kommunikation.

Tvillingarna fortsätter att utvecklas med stormsteg. Hugo kan nu ställa sig upp mot soffbordet här i lägenheten, på fötterna alltså! Nu gäller det att rensa alla låga bord från olämpliga grejer som han kan få tag i. Jag hade verkligen trott att den här fasen skulle komma litet senare...

Thelma har börjat utforska sina röstresurser med häpnadsväckande resultat. Då och då sätter hon igång med ett grälsjukt "Babababaaaaa!" Jag tror att hon funderar på en karriär som sångerska i ett death metalband. Hon väser och vrålar och skrämmer slag på sin stackars bror, som gråter stora tårar när hon drar igång. Det påminner mig om Olivia i den åldern och hur hon brukade skrämma sin syssling Molly med höga, arga tjut.
Thelmas sätt att ta sig framåt håller på att utvecklas. Hon dänger ner båda armarna i golvet, och drar sig bestämt framåt. Nu har hon även börjat hjälpa till litet med fötterna, så visst håller hon också på att lära sig!

Tiden rinner allt snabbare, nu har vi mindre än en vecka kvar. Jag har varit klantig och blivit av med min mobil (glömde den antagligen i en taxi) och det känns litet som att förlora kontrollen över tillvaron. Tycker inte om att åka ifrån barnen om inte Mi kan ringa, ifall det skulle hända något. Jag brukar alltid kolla kartan på mobilen när jag är på nya ställen. Det känns litet som att vara avskuren från omvärlden, att inte ha telefonen (trots dator och surfplatta med nätuppkoppling hemma...). Detta att vara ständigt nåbar har sina för- och nackdelar, men just nu är det verkligen bara nackdelar känner jag.

En fin helg.

Klockan är snart fem på morgonen här i Saigon, och istället för att söva om en pigg Thelma följer jag minsta motståndets lag och låter henne vara uppe en stund. Snart börjar måndagen och vår sista hela vecka här. Vi har haft en väldigt fin helg tillsammans! Fredagens middag var som sagt mycket trevlig, och även om lördagen till stor del gick i trötthetens tecken så hade vi dels mysigt tillsammans, och dels uppskattade jag den där stunden jag fick för mig själv, när jag skrev förra inlägget. Vi avslutade dessutom dagen med att gå på Jakobs reggaeklubb, och det var så himla kul att gå ut och ha roligt tillsammans! Då gör det faktiskt ingenting att alla sedan sade att det blev riktigt bra efter klockan 12, då jag åkte hem. Jag och Thomas fick i alla fall vara ute tillsammans. Det kommer nog bli svårare att få till sådana stunder när vi kommer hem.

På söndagen har vi ätit lunch på café Snap, där det alltid är totalt fullpackat på helger. Stackars Olivia var jättefrustrerad över kliande myggbett, hon har fått som blåsor på fötterna, så imorgon ska jag försöka hitta någon bra salva att stryka på. Hon glömde i alla fall bort det när hon fick leka en stund och fick glass efter maten. Hon och jag hade en så fin dag tillsammans, det känns skönt efter att jag känt mig så lättirriterad och jävlig. Vi hann också med att skypa en snabbis med farmor Carin, även om ljudet inte var det bästa. Det är alltid skönt att se sina nära och kära!

Sen var jag och barnen hemma en stund och Thomas hade klämt in ett kort jobbmöte. Det var väl dagens mest frustrerande stund, för på eftermiddagen är tvillingarna ganska gnälliga och Olivia var uttråkad, så ljudnivån gick uppåt hela tiden. Vi skulle gå på kalas, och när Thomas textade att han skulle bli sen bestämde jag mig för att gå i förväg. Vi var inbjudna till en bekants sons tvåårskalas. De bor också i Thao Dien (vårt område) så jag kunde promenera dit med vagnen. Thomas hade visat mig en genväg som jag tog, insåg dock att vi nog går rakt igenom en vietnamesisk familjs bakgård (det är liksom en smal gränd i början, som är öppen, men jag vet inte hur okej det är att gå där egentligen). Hur som helst så gick jag och barnen i gränderna och fick snabbt ett följe på tre små barn som var fascinerade av bebisarna och av Olivias hår. Att gå ut med tvillingarna här är litet som att cirkusen har kommit till stan, alla tittar, pekar, vill stanna oss och klappa barnen.

Hemma hos födelsedagsbarnet var det en massa folk, de bor i ett compound och hade en stor, grön och skuggig trädgård som var perfekt att leka i. Olivia brukar vara ganska reserverad i början men hon fann sig snabbt tillrätta och sprang iväg och lekte. Tvillingarna sov i vagnen i början och jag kunde vara social och mingla litet. När de sen vaknade fick de hänga med oss. (Det känns rätt annorlunda att ha barn med sig här än i Sverige. Folk gillar ju faktiskt barn här! Nu var det här visserligen en privat fest, men överlag när man går ut på restaurang här på kvällarna så är barnen med, och välkomna, på ett helt självklart sätt.)

Hugo och Thelma tyckte att det var mycket kul att vara på fest, men Thelma uppskattade inte att det sjöngs och klappades händer för födelsedagsbarnet. Hon grät stora tårar och darrade med underläppen. Som tur var hämtade hon sig snabbt när sången avslutats. Hugo iakttog allt med stora ögon från min famn och var verkligen i sitt esse när han fick krypa omkring och klättra på deras trappas nedersta steg - övervakad av den ömma modern, förstås. De börjar alltmer bli små barn, och det känns så häftigt att ha med dem i såna här sammanhang - nu är vi en hel familj som går på fest tillsammans, de är delaktiga och intresserad, mer än att bara hänga med som små bebispaket. Det får mig att se fram emot framtiden!

Och Olivia har ritat fantastiska porträtt av sig själv, Thomas och mig. Underbara unge.

Olivias självporträtt.

Thomas och jag.

Tvilling-update

Lyx! Tvillingarna har somnat före 18 på kvällen och Thomas har tagit med Olivia till mataffären för att handla litet. Vi har beställt mexikansk takeout och ska snart gå på Jakobs reggaeklubb Mad Fyah som har ettårsjubileum idag.

Igår kväll var vi på middag hos Ann och Jakob. Tvillingarna fick stanna hemma med barnvakt och Olivia följde med. Det var mycket trevligt, men jag drack aningen för mycket, speciellt med tanke på att jag knappt dricker alkohol alls nuförtiden. Idag har jag fått betala priset för det i form av extrem trötthet och huvudvärk. Men det var värt det ändå. Någon enstaka gång måste en ju få lätta på trycket...

Det händer fortsatt mycket med tvillingarna. Hugo har nu börjat krypa på riktigt, på händer och knän. Han envisas dock med att vilja skjuta fram ena foten och liksom krypa på händer-knä-fot. Han försöker resa sig på fötter och ramlar då och då med ansiktet ner i golvet. Det blir mycket gråt och mycket tröstande just nu.

Thelma är alltmer frustrerad över att hon inte kan röra sig, och den frustrationen börjar ge resultat. Hon kan nu dra sig fram en bit med armarna. Hon använder dock fortfarande inte fötterna.

Båda två verkar förstå vad de heter, och visar tydligt att de vill vara hos en. Något intressant som jag observerat under veckan är att de verkar bli ganska svartsjuka på varandra i vissa lägen. När jag har den ena i knät till exempel, eller när jag ammar en av dem, tittar den andra på med förtvivlan i blick och arga tjut. Jag har faktiskt aldrig tänkt på att tvillingar kan bli svartsjuka på varandra! Inte när de är så små alltså. Det är säkert jättevanligt, men alla pratar bara om hur roligt tvillingar har med varandra och hur mycket utbyte de har av varandra. Och nu kom jag på ännu ett exempel: de snor leksaker från varandra! Mest är det Hugo som tar Thelmas leksaker, antagligen eftersom han är den som drar fram som en liten virvelvind.

Båda skrattar mycket när man hissar dem i luften, och jag brukar lägga dem på mage på mitt huvud och säga "VAR är Hugo/Thelma?" Då skrattar de jättemycket och drar mig hårt i håret så att det känns som att bli skalperad, men det är det värt för de där fina skratten.

Olivia fortsätter leka och hitta på historier och har jättemycket fantasi, det är så härligt, för jag känner igen mig själv i det. Jag har dock tänkt en del på hur jag varit mot henne på sista tiden. Jag har inte känt mig som en så bra mamma till henne, jag blir ofta irriterad på henne och skäller och tjatar. Visst är det så att hon hittar på en massa saker som hon inte ska/får/borde göra, men jag tycker inte att jag hanterar det på ett bra sätt. Hon har nog fått ta en hel del av min frustration över sömnbristen, och jag känner att jag vill skärpa mig och helt enkelt bli en schysstare mamma till henne! Det ska jag jobba på framöver.

Och nu är det bara tio dagar kvar tills vi åker hem! Blandade känslor kring det, som sagt.

Tiden flyger.

Nu är det mindre än två veckor kvar! Tiden går verkligen fort. Och känslorna är väldigt blandade nu. Jag har haft hemlängtan mer eller mindre nästan hela tiden medan vi varit här, men nu när det närmar sig känner jag att jag inte alls är så säker på om jag vill åka hem... Det är så skönt att vara i värmen, det är trevliga människor, god mat, mycket nytt att se hela tiden. Det är inte den ideala staden att vara föräldraledig i, men jag tycker ju om att vara här.

Så för att spalta upp det, en liten pros and cons-lista:

Saker jag ser fram emot med att komma hem:
Att kunna promenera typ överallt, med barnvagn dessutom. Att träffa familj och vänner. Att komma hem till vårt eget hem! Att ha jeans och stickad tröja på mig (!). Att få rutiner i tillvaron och att Olivia börjar förskolan igen.

Saker jag inte vill lämna:
Värmen. Maten. Alla blommor som växer precis överallt. Folklivet på gatorna. Den goda maten. Alla trevliga och sociala människor man träffar på i miljöer där alla kommer från olika platser i världen.

Sen är det det här med att ha städning av lägenheten vi bor i och att ha en nanny som avlastar med barnen: så skönt, men samtidigt litet jobbigt ibland att inte vara själv så mycket. Funderingar över hur mycket Hugo och Thelma knyter an till Mi och hur de kommer uppleva att skiljas från henne. Känslan att det ska bli så skönt att sköta allt själv igen. Känslan av att det ska bli skitjobbigt att sköta allt själv igen.

Framför allt: begynnande resfeber och viljan att bara ha hela omställningen överstökad!

Fint.

Apropå mitt tidigare, desperata inlägg. Min kära lillasyster skrev och undrade hur jag har det, för att det verkar vara så jobbigt just nu. Och jo, det är det ju. Men det är också underbart och härligt. Det är väldigt mycket på en gång!

Nu när tvillingarna blivit ett halvår gamla, när vi passerat den första bebistiden, känns det liksom som att jag skulle behöva en andningspaus. Men det funkar ju liksom inte så. Med tre barn är det bara att köra på hela tiden. Och samtidigt som det är svinjobbigt att de vaknar på nätterna och vill leka, så är det så himla kul att se hur de utvecklas och lär sig nya saker.

Jag satt och pratade med Thomas häromdagen (på Alla hjärtans dag faktiskt, då vi hade en DEJT!!!) om att jag känner mig så tillfreds med vårt vardagsliv nu, att det är första gången i vuxen ålder som jag liksom kan känna mig nöjd och tacksam över det jag har. Vårt hem, som jag trivs så bra i, och våra tre fantastiska barn. Den tillvaro vi bygger tillsammans. Även om jag klagar över tröttheten och känner mig helt desperat ibland. så är jag faktiskt väldigt nöjd med mitt liv just nu. Det känns verkligen som ett privilegium!

Valentine drinks.

Olivias alster

Olivia har börjat rita så mycket föreställande medan vi varit här i Vietnam. Det känns som att det gick fort, innan vi åkte var det mest streck, och plötsligt har det blivit detaljerade bilder. Dessutom övar hon på bokstäver och skrev faktiskt "MAMMA" häromdagen, alldeles själv, medan jag var upptagen med tvillingarna. Jag började  nästan gråta när jag såg det!

MAMMA (!!!)

Konstnären in action.

Vår familj som spöken - inspirerad av Lilla spöket Laban

Daniel Tiger

Tillbakablick

Sitter och tittar igenom bildgalleriet på min telefon och hittade den här bilden på Hugo och Thelma. Såna små kråkor de har varit! Och den där första tiden framstår så tydligt i minnet: De här nyss små liven som plötsligt behövde mig dygnet runt, Olivia som behövde bli duktig storasyster fast hon ofta ville vara liten, konflikterna det ledde till. Men också min stolthet över henne och hur fin hon var mot sina syskon. Våndan jag kände över att beröva henne hennes status som ensambarn, glädjen över att hon kommer att ha sällskap i livet. Alla känslor utanpå. Och tänk att det redan gått ett halvår, och att så mycket av det som var osäkert då är självklarheter nu!

/rage quit.

Har jag nämnt att nätterna är allmänt förjävliga och har varit det ett tag? Inte? Men så här är det: Hugo och Thelma brukar turas om att vakna och hålla låda, och vilja gå upp och leka, nätterna igenom. Däremellan ammar de förstås. Till det kommer att Olivia ofta gnäller i sömnen vilket jag också vaknar av.

Nu har Hugo i rättvisans namn sovit ganska bra de senaste nätterna, och Thelma är den som har vaknat och ligger och babblar, allt högre och högre, minst två gånger per natt (utöver amningarna då alltså, om det inte var tydligt).

Och den här morgonen har Olivia hittat på en massa knäppa grejer. Först gick hon och hällde ut vatten på golvet på två ställen. Dricksvatten, som är slut nu. (Och ja vi får mer av värden sen, men just nu är det alltså SLUT.) Jag sade åt henne att om hon vill leka med vatten får hon ta ur kranen, dvs INTE DRICKSVATTEN, och vara i badrummet. Ett tag senare ser jag att hon fyllt handfatet med vatten och löst upp en massa toapapper i det. Nu går det alltså inte att släppa ut vattnet, för då kommer det bli stopp i rören. Och jag ORKAR bara inte ta tag i det! Och jag vet, värre bus har världen säkerligen skådat. men just nu känner jag bara för att skrika. Dessutom kommer hon in och stör VARJE GÅNG jag ska lägga Hugo och Thelma, trots upprepade tillsägelser.

Får man rage quitta som mamma? Nähä, inte det?

Tre veckor kvar.

Nu är det tre veckor kvar på vår Vietnamvistelse och jag har blandade känslor. Jag längtar hem ganska mycket, dels till vår lägenhet där jag trivs så bra, och dels efter att få litet mera rutiner och vardagsliv. Jag saknar också familj och vänner! Det ska bli skönt att komma hem och träffa alla igen.
Jag längtar efter att krypa upp i soffan med min stickning, min islandströja som jag hoppas få färdig snart. Jag längtar efter att gå promenader med vagnen (men då måste vi köpa en ny vagn så jag har något bra att köra!). Längtar efter att Olivia börjar förskolan igen. Nu har jag ställt tvillingarna i kö till hennes förskola. Även om vi haft våra förbehåll kring den nya förskolan så tycker vi att det blir för mycket att byta en gång till. Det är en klar fördel att ha den nära, och det vore skönt att ha alla barnen på samma. Sen att Olivias första förskola var helt fantastiskt bra, det får vi nog se som en lyckträff som blir svår att upprepa.

Blev påmind av bloggen Treblirfem (en annan tvillingbloggare som jag följer, hej Sara) att det ju är dags att ställa barnen i kö, våra är sex månader nu och från och med det kan de börja köa i Stockholms kommun. Jag har mer eller mindre bestämt mig för att hela 2014 får bli ett föräldraledighetsår, så jag ställde dem i kö från januari 2015. Det känns långt borta nu, men tiden går ju ofta fortare än man tror. I alla fall känns det så efteråt. Sen kommer jag hålla ögonen öppna efter eventuella bra jobb som dyker upp att söka innan dess, men jag ska försöka att inte känna stress kring det hela. Jag vill gärna tillbaka till min förra arbetsplats, men blev ju arbetslös vid årsskiftet.

Apropå min oro för Hugo så har vi nu klarat oss igenom och överlevt hans första fall från sängen. Han lång längst in, och märk väl att sängen står mot en vägg, med en barriär av kuddar runt sig. Ändå hörde vi en duns och ett vrål en kväll i förra veckan. Han hade lyckats krypa eller rulla över kuddarna och ramla ner i mörkret. Han var väldigt ledsen, men gjorde som tur var inte illa sig. Thomas har en litet coolare attityd till det hela, han inser att vi inte kommer att kunna hindra våra barn från att slå sig då och då, men jag har svårt att acceptera det. Har till och med funderat på att börja sova på golvet med Hugo, vilket jag gjorde när vi var i Mui Ne, men än så länge blir vi kvar i sängen. Jag bygger dock murarna ännu högre runt honom. När Hugo ska sova hämtar jag alla kuddar jag kan hitta, i alla sängar utom Eriks, och lägger dem i lager runt honom. Det har funkat hittills, det blir litet för högt för honom att forcera. Han hinner bli frustrerad och börja skrika, och då hinner jag rusa in och hämta honom innan något händer.

Han reser sig också till stående på knäna och balanserar, UTAN att hålla i sig i något. Och det är ganska svajigt och stor risk att han ramlar baklänges. Som sagt: pust och stön.

Frustrationen.

En roligare sak är att han börjat jollra alltmer i "stavelser" : da, ma, ba, dä, mä, bä. Ibland har han till och med sagt: Ma-ma (eller snarare ma-mä). "Han sade mamma!" utropade jag förstås stolt, men det är nog att tänja på sanningen en aning.

Även Thelma jollrar mera på det sättet nu, men överlag fortsätter hon att ta det lugnare än Hugo med det mesta. Hon verkar dock mera frustrerad nu än tidigare, så där i allmänhet. Dessutom har hon börjat nypas, speciellt när hon ammar. Hon förstår ju inte att det är det hon gör, men det är litet jobbigt! Jag har försökt sätta henne några gånger, och ibland kan hon hålla balansen ganska bra. Men jag har överlag litet dåligt samvete för att jag måste jaga efter Hugo så mycket och hon blir liggande alldeles övergiven. Är rädd att hon får för litet stimulans.

Syskonbus.

Även Olivia har för övrigt trillat ner från sängen två gånger, hon är dock mera robust så jag är inte lika orolig över henne. Hon snurrar runt mycket när hon sover och har alltid gjort. Vi försöker dock lägga en kudde som barriär även i hennes säng...

Vi var ute och åt två kvällar i rad förra veckan, utan barnen som fick vara hemma med Mi. Det var väldigt skönt. Ena kvällen åt vi sea food på ett gatukök och det var mycket gott! Även ikväll ska vi ut, men nu får Olivia följa med. Jag har träffat en svenska som bott i Singapore, dit vi planerar att flytta om ungefär ett år, så vi ska äta med dem och fråga ut dem litet.

Street food.

En helt arbiträr reflektion: jag har fått mängder av myggbett sedan vi kom hit, men de senaste dagarna inga alls. Antingen har myggen tröttnat på mig, eller så blir de uppätna av geckofamiljen som bor i vår lägenhet... Höll på att få en i huvudet häromnatten - en gecko alltså, inte en mygga. Det var mindre trevligt, men jag är i alla fall glad att det inte var en kackerlacka!

Pust och stön.

Hurra hurra! Idag är Mi tillbaka! Vår nanny that is. Nu har jag varit själv med ungarna i tre dagar, inklusive vid läggning, och igår kände jag mig mer eller mindre redo att slita ut håret med rötterna. Det har varit kämpiga nätter och kämpiga eftermiddagar. Tvillingarna tycker inte att det är sådär jättekul att sova på nätterna just nu, de vill hellre upp och leka. Så fort jag har sövt den ena (efter vad som närmast kan beskrivas som brottningsmatcher och/eller amning tills det känns som att bröstvårtorna ska trilla av) så har den andra vaknat. I natt låg jag och kramade Hugo medan han skrek hysteriskt, sparkade mig i magen och fäktade med armarna, nöp och rev mig i ansiktet. Jag var så trött så att jag inte orkade gå upp och bära honom i selen, vilket annars är ett ganska säkert sätt att få dem att somna.

På eftermiddagen är de också väldigt gnälliga båda två och vill vara i famnen eller knät, och det funkar bara korta stunder att hålla båda samtidigt. Om jag går iväg med den ena för att söva så ligger den andra och skriker hysteriskt. Det är tydligt att de fattar nu att jag kan gå ifrån dem, och de gillar det INTE. Jag vill ju inte heller att de ska känna sig övergivna. Tidigare har det funkat att gå iväg och lägga en i taget. Nu när Hugo är så rörlig kan han ju också försätta sig i ganska farliga situationer om jag lämnar honom ensam. Blir alldeles svettig vid tanken på att Thelma också kommer lära sig att förflytta sig.

De ska tydligen vara i en sån där jobbig utvecklingsfas just nu. Måhända att Thelma är litet gnälligare än vanligt, men Hugo är alltid krävande (det låter hårt att säga det, men det är ju så). Sömnen brukar dock funka bättre än vad den gör just nu, så jag hoppas att det ska ordna sig snart.

Hugo kryper in under bord, drar i och tuggar på sladdar, slickar på vagnens hjul, försöker leka med toaborsten och soporna, har börjat försöka klättra på glasbordet som tv:n står på, har nästan krupit ned från sängen två gånger... Det är helt utmattande att hålla koll på honom. Och så skönt att Thelma inte fattat galoppen än, men det är ju bara en tidsfråga. Jag hoppas att det inte ska kännas lika utmattande när vi kommer hem igen, då kommer jag ju inte ha alla tre. Och nu, som sagt, är ju Mi tillbaka. Då får jag, bland annat, gå på toaletten och LÅSA OM MIG. Så himla skönt. (Begreppet "egentid" hade en annan innebörd innan man fick barn.)

På restaurang själv, med tre barn. Svettigt.

Klättra in under det här bordet: en bra idé enligt Hugo.

Slicka på vagnens hjul: en bra idé enligt Hugo.

Softar litet innan nästa bus.

Föräldratankar

Idag blir Hugo och Thelma 26 veckor, och jag har tänkt de senaste dagarna på hur mycket mera det känns som att jag känner dem nu, än innan vi åkte. Hur jag känner mig tryggare i att jag vet hur jag ska ta hand om dem på bästa sätt. Det tar ju tid att lära känna ett nytt barn, för att inte tala om när man har två på en gång! Den första tiden är liksom så svajig, både humörmässigt och praktiskt, med en tillvaro som ställts på ända. Men nu, jag vet inte riktigt när det hände, så är de plötsligt små personer, vi är plötsligt en trebarnsfamilj mera på riktigt. Olivia leker allt mer med dem, även mer hårdhänt om sanningen ska fram, och de blir så glada jämt när de ser henne. På morgnarna när en av dem vaknar försöker hen alltid väcka den andra för att de ska kunna leka tillsammans. (Sen kryper Hugo mest över Thelma och de sparkar varandra i ansiktet, men innan dess är det himla gulligt!)

Men Hugos rörlighet gör mig nervös inför framtiden. Häromdagen ramlade han nästan ner från sängen, efter att ha sovit middag. Han kröp över kuddarna jag lagt runt honom, och när jag kom springande in för att se varför han skrek hängde han halvvägs ut med överkroppen och hade fastnat med huvudet mot nattduksbordet - som tur var, för annars hade han åkt med huvudet före ned i golvet. När vi kommer hem ska vi skaffa en till spjälsäng, och sen ska de aldrig få sova någon annanstans! Igår kväll började jag tänka på vår balkong och hur jag tänkt sitta där i vår med barnen, men nu blev jag alldeles kallsvettig och såg framför mig hur Hugo klättrar upp på stolarna och över staketet... Jag blev rejält stressad över det och började fundera på hur jag ska spärra av balkongen istället. Försöker att inte låta oron ta över, men ibland är det svårt! Hur ska jag få alla tre att överleva till vuxen ålder? är en fråga som neurotiskt snurrar i huvudet ibland.

Samtidigt är det så mycket jag ser fram emot, när jag tänker på vår framtid tillsammans. Att läsa sagor för dem, att se dem lära sig gå (trots rädslan), att de lär sig prata, sjunga, kramas, gosa tillbaka... Att åka på fler semestrar tillsammans. Att gå till parken och gunga. Att se dem sitta i badkaret själva för första gången. Och en massa andra saker. Jag är så stolt över mina fina barn!

Semester i Mui Ne

Det tog litet tid för oss att bestämma vad vi skulle göra över Tet, det vietnamesiska nyårsfirandet. Då stänger i stort sett hela Saigon ned och många åker iväg för att fira med sina familjer. Vi bestämde oss sent omsider för att åka till Mui Ne tillsammans med Ann och Jakob och deras två barn.

Vi hyrde en minibuss med förare och åkte från Saigon den 28 januari, och stannade sedan i tre nätter. Vi bodde på Lucy Resort, ett familjevänligt och litet slitet ställe där vi fick hyra två bungalows vid en pool. Perfekt för oss med andra ord. Stranden fanns nära, bakom ett staket, men jag höll mig mestadels vid poolen där jag kunde ha Hugo och Thelma på en filt i skuggan. Olivia föredrar också poolen framför havet då det är ganska stora vågor, och det tycker hon är litet läskigt. Men vi var i alla fall nere och samlade några fina snäckor och grävde i sanden. Jag fick även ta ett dopp.

Ann och Jakob hade snällt nog tagit med simdynor till Olivia, för vi hade glömt den flytleksak vi köpt till henne här, en simring i form av en fisk. Hon badade i poolen med simdynorna varje dag och hade jätteroligt. Det var även bra att hon kunde leka med Lukas och Khai. Ungarna kunde springa fritt inne på resorten och roa sig ganska mycket själva, och det var alltid någon av oss vuxna vid poolen för att hålla koll på barnen.

En kväll och en dag tillbringade vi i ett sommarhus tillhörande Anns vänner, ett enormt hus med stor trädgård och pool. Ett riktigt lyxigt ställe.

På dagarna gick det att amma och vila med bebbarna inne i bungalowen med öppen dörr och fladdrande gardiner, med havets brus som ständig ljudkuliss. Det var vår första semester som trebarnsfamilj, riktigt härligt och precis lagom långt också!

Jag var för lat alt. för upptagen med ungarna för att fota med min riktiga kamera. Bjuder därför på några instagrambilder istället:

Hugo och Thelma, snart 6 månader

Roligt, roligt men farligt, farligt att ha en bebbe som kan krypa! Nu måste vi hålla koll på Hugo hela tiden, så att han inte kryper ner från sängen, stoppar fingrarna i eluttagen eller hittar olämpliga saker att stoppa i munnen. Han är så snabb med sin kommandosoldatkrypteknik (veckans ord!). Och vansinnigt intresserad av vagnens hjul, skor som han kan stoppa i munnen, sladdar som hänger ner från väggkontakter... Eller för den delen kräkpapper som vi tillfälligt slängt på golvet när det är mycket att torka (eftersom vi har två ganska kräkiga bebisar). Det går fort när han drar iväg över golven!

Thelma ligger fortfarande kvar där man lagt henne och verkar ibland frustrerad när hon ser brorsan dra iväg, men hon har ännu inte riktigt någon aning om hur hon ska göra för att komma någonvart. Hon experimenterar däremot med ljud, krafsar på olika ytor för att höra hur det låter (tyger t ex). I natt började hon banka på sänggaveln, det var mycket spännande att höra det ljudet. Mamman tyckte dock inte att det var en lämplig aktivitet vid den tidpunkten. Hon fick istället vara med mig när jag borstade tänderna, men det tyckte hon var otäckt, så otäckt att hon var nära gråten hela tiden, och jag fick ta ut tandborsten och prata lugnande med henne hela tiden.
I övrigt har hon börjat skratta nöjt vid alla möjliga tillfällen, ett lågt "he he he" som är så gulligt så att man nästan dör.

De har fått smaka på en del nya saker, bland annat vattenmelon- och mangoskal med litet fruktkött kvar, som de fått hålla i och gnaga på. Det var mycket populärt, speciellt mangon, som är jättesöt och god här. Hugo har provat mosad banan, och försöker slita brödbitar ur händerna på mig när jag äter. Han är väldigt intresserad av mat, och när vi kommer hem till Sverige igen ska jag köra på ordentligt med måltider. Jag har läst litet om Baby Led Weaning och funderar på att prova det. Jag tror det skulle vara mer populärt än puréer och gröter (även om de båda gillar gröt och fruktpuré).

Ska snart försöka hitta litet tid att skriva om våra semesterdagar i Mui Ne, men just nu är nannyn på semester, så jag har alla barnen själv i tre dagar till...