En fin helg.

Klockan är snart fem på morgonen här i Saigon, och istället för att söva om en pigg Thelma följer jag minsta motståndets lag och låter henne vara uppe en stund. Snart börjar måndagen och vår sista hela vecka här. Vi har haft en väldigt fin helg tillsammans! Fredagens middag var som sagt mycket trevlig, och även om lördagen till stor del gick i trötthetens tecken så hade vi dels mysigt tillsammans, och dels uppskattade jag den där stunden jag fick för mig själv, när jag skrev förra inlägget. Vi avslutade dessutom dagen med att gå på Jakobs reggaeklubb, och det var så himla kul att gå ut och ha roligt tillsammans! Då gör det faktiskt ingenting att alla sedan sade att det blev riktigt bra efter klockan 12, då jag åkte hem. Jag och Thomas fick i alla fall vara ute tillsammans. Det kommer nog bli svårare att få till sådana stunder när vi kommer hem.

På söndagen har vi ätit lunch på café Snap, där det alltid är totalt fullpackat på helger. Stackars Olivia var jättefrustrerad över kliande myggbett, hon har fått som blåsor på fötterna, så imorgon ska jag försöka hitta någon bra salva att stryka på. Hon glömde i alla fall bort det när hon fick leka en stund och fick glass efter maten. Hon och jag hade en så fin dag tillsammans, det känns skönt efter att jag känt mig så lättirriterad och jävlig. Vi hann också med att skypa en snabbis med farmor Carin, även om ljudet inte var det bästa. Det är alltid skönt att se sina nära och kära!

Sen var jag och barnen hemma en stund och Thomas hade klämt in ett kort jobbmöte. Det var väl dagens mest frustrerande stund, för på eftermiddagen är tvillingarna ganska gnälliga och Olivia var uttråkad, så ljudnivån gick uppåt hela tiden. Vi skulle gå på kalas, och när Thomas textade att han skulle bli sen bestämde jag mig för att gå i förväg. Vi var inbjudna till en bekants sons tvåårskalas. De bor också i Thao Dien (vårt område) så jag kunde promenera dit med vagnen. Thomas hade visat mig en genväg som jag tog, insåg dock att vi nog går rakt igenom en vietnamesisk familjs bakgård (det är liksom en smal gränd i början, som är öppen, men jag vet inte hur okej det är att gå där egentligen). Hur som helst så gick jag och barnen i gränderna och fick snabbt ett följe på tre små barn som var fascinerade av bebisarna och av Olivias hår. Att gå ut med tvillingarna här är litet som att cirkusen har kommit till stan, alla tittar, pekar, vill stanna oss och klappa barnen.

Hemma hos födelsedagsbarnet var det en massa folk, de bor i ett compound och hade en stor, grön och skuggig trädgård som var perfekt att leka i. Olivia brukar vara ganska reserverad i början men hon fann sig snabbt tillrätta och sprang iväg och lekte. Tvillingarna sov i vagnen i början och jag kunde vara social och mingla litet. När de sen vaknade fick de hänga med oss. (Det känns rätt annorlunda att ha barn med sig här än i Sverige. Folk gillar ju faktiskt barn här! Nu var det här visserligen en privat fest, men överlag när man går ut på restaurang här på kvällarna så är barnen med, och välkomna, på ett helt självklart sätt.)

Hugo och Thelma tyckte att det var mycket kul att vara på fest, men Thelma uppskattade inte att det sjöngs och klappades händer för födelsedagsbarnet. Hon grät stora tårar och darrade med underläppen. Som tur var hämtade hon sig snabbt när sången avslutats. Hugo iakttog allt med stora ögon från min famn och var verkligen i sitt esse när han fick krypa omkring och klättra på deras trappas nedersta steg - övervakad av den ömma modern, förstås. De börjar alltmer bli små barn, och det känns så häftigt att ha med dem i såna här sammanhang - nu är vi en hel familj som går på fest tillsammans, de är delaktiga och intresserad, mer än att bara hänga med som små bebispaket. Det får mig att se fram emot framtiden!

Och Olivia har ritat fantastiska porträtt av sig själv, Thomas och mig. Underbara unge.

Olivias självporträtt.

Thomas och jag.