High needs

Folk frågar ofta hur det går för mig med tvillingarna. Hur funkar vardagen? Får du någon sömn? och så vidare.

Det är alltid litet svårt att svara på. Det funkar som det funkar, det går som det går och det blir som det blir, som min kloka mormor skulle ha sagt. Det går för att det måste gå. I de stunder när jag får frågan kan jag ofta ge ganska positiva svar eftersom det just då funkar bra. För folk kommer inte hem till oss och frågar när det är kväll och tre barn skriker. De frågar när jag träffar dem på en fika, på förmiddagen, när tvillingarna sussar sött i vagnen. Eller så frågar de när de är där och kan hålla tvillingarna, när alla tre barnen får uppmärksamhet och är nöjda och glada. Kort sagt: vilket svar de får är beroende av situationen.

Lattemorsa på stan.

Ibland gör detta att jag nästan känner mig litet oärlig. Igår tog jag en fika med ett gäng föräldralediga mammor från Olivias förskola. De var fulla av beundran över att jag tagit mig dit med tvillingarna och att jag bevisligen är ute och rör mig i världen och ägnar mig åt sociala aktiviteter. Och de vet ju att jag har en treåring att ta hand om också. Men jag vet att tvillingarna sover bra i vagnen och det är därför ingen direkt ansträngning att ta mig ut - det skulle snarare vara sju resor värre att stanna hemma, för då skulle ingen få sova och ingen vara nöjd. Jag har inte kommit på hur jag ska få dem att somna hemma (där gäller fortfarande trial and väldigt mycket error). De var också fascinerade av att jag ammar (vilket jag gör till största delen, jag “fyller på” tvillingarna med ersättning kanske två gånger om dagen vid varierande tidpunkt, när jag märker att mjölken inte räcker) och tyckte tydligen att det var “duktigt” av mig. Jag har själv svårt att se det duktiga i att bara göra som jag gör, så att säga… Att mjölken skulle räcka hyfsat bra hade jag stor tilltro till efter att redan ha ammat ett barn, och märkt att jag då hade alldeles för mycket mjölk. (Jag hade till och med tänkt sälja bröstmjölk till neonatalavdelningen på SöS denna gång, men eftersom jag fick tvillingar blev det inte aktuellt.)

Hursomhelst, min känsla av att vara oärlig beror nog på att jag får frågor om hur det går i situationer när det inte är jobbigt eller tungt med tvillingarna, just då, och jag svarar efter hur det är just då. Jag brukar lägga till en förklaring om att självklart är det svårt ibland när alla tre barnen skriker eller bla bla. Men tydligen ger jag ett intryck av att vara värsta supermorsan, och det förvirrar mig själv eftersom jag inte känner igen mig i den bilden. Vet inte om det betyder att jag borde ha ett bättre självförtroende än jag har, eller om jag omedvetet vill framstå så och därför projicerar detta utåt. Det tål att grunnas på.

Kvällen igår blev dessutom fruktansvärt jobbig. Hugo är, för att tala klarspråk, ett mycket krävande barn, och igår skrek han oavbrutet och vägrade somna fast han var så trött att han var alldeles rödögd och tårarna sprutade. Han var bara nöjd om jag gick runt och bar på, eller ammade, honom. Och det funkar inte när jag har två barn till att ta hand om, plus att jag själv faktiskt ibland behöver äta eller gå på toaletten... För att göra en lång historia kort så slutade en lång stund av skrik, gråt och frustration med att jag lade både Hugo och Thelma i sängen i vårt sovrum, stängde dörren och gick ut och ställde mig och diskade i köket medan tårarna rann på både mig och barnen. Jag grät för att jag på morgonen innan varit så glad över att jag under natten kunnat trösta Hugo (jag kunde trösta honom! för första gången! en enda gång, men ändå! vilket genombrott!!! och några till !!!) och nu kände att jag svek honom som inte kunde trösta honom igen. Jag grät för att jag var övertygad om att Thelma skulle få hörselskador av att ligga bredvid sin illvrålande bror, men ändå inte orkade hämta henne för att min energi var uttömd. Jag grät för att jag var övertygad om att Thelma blir totalt försummad när jag ägnar ALL tid åt hennes illvrålande bror. Jag grät över att jag snäst surt åt Olivia hela dagen sedan jag hämtat henne på dagis, för att jag blev så stressad av hennes illvrålande bror. Jag grät över vilken KASS morsa jag är som inte kan ge 100 % uppmärksamhet åt vardera av mina tre barn.

Och sen kom Thomas hem och lugnade mig och sade att det var precis rätt gjort att lägga ner barnen och gå ut istället för att tappa humöret, och så tog han över barnen och matlagningen. Och så ringde min storasyster och jag stängde in mig på toaletten och pratade med henne om allt detta, och hon frågade “Men kan det inte vara så att Hugo är en sådan där high needs baby?” och sade en massa kloka och peppande saker som jag behövde höra. Under samtalet hörde jag Hugos ilskna skrik i bakgrunden, men visste också att “Nu är Thomas här, nu är jag inte ensam längre, nu ska jag faenimig få litet egentid!”. Min syster är väldigt bra på att säga det som behövs, och hon fick mig att må litet bättre.

När jag kom ut från badrummet hade Hugo somnat och lugnet var återställt. Och natten som följde blev, tack och lov, av den lugnare sorten. Jag fick även tid att googla uttrycket “high needs baby” och ja, visst stämmer väldigt mycket in på hur jag upplever Hugo. Jag tror att både han och jag kommer att må bättre när han blir äldre. Han verkar så medveten redan, och jag tror att han har en massa frustration över allt han inte klarar. Och då vill han ha mig nära hela tiden, vilket ju är en omöjlighet. Jag måste helt enkelt bara härda ut, den här tiden. Som storasyster brukar påminna mig när någonting är jobbigt: This too will pass.

Ständigt denna bekymrade uppsyn.